Guds tid är inte ute

Det var både spännande och sorgligt att läsa Sigfrids Demingers debattinlägg. Spännande för att jag känner igen så mycket i min egen församling och sorgligt för att frikyrklighetens tid är ute. Och det är inte första gången i kyrkans historia som Guds församling har kommit till korta. Gamla testamentet är fyllt av berättelser över hur Guds folk tappar trons innehåll. Berättelserna fortsätter också i Nya testamentet. Fariséerna och de skriftlärde fick mycket kritik av Jesus trots att de upprättade Guds ord bland Guds folk. Jesus såg till deras hjärtan och där såg han mänskliga brister. Vidare så var det den judiska högsta domstolen som bestod av översteprästerna och alla de högsta religiösa ledarna i landet som anklagade och utlämnade Guds egen son till romarna. Och i Uppenbarelseboken berättar Johannes om en församling som var känd som en levande och aktiv församling, men som i Guds ögon var död. Även om jag inte kan kyrkans historia så uppfattar jag att förfallet återkommer i århundrade efter århundrade. Jag tror också att det fanns stora brister i frikyrklighetens historia redan för 100 år sedan. Jag upplever att många människor skrämdes till frälsning genom kraftfulla domedagspredikningar. Och det gällde såväl frikyrkan som låg- och högkyrkan. I frikyrkan upprättades syndakataloger och det finns rikligt med exempel på människor som uttalade profetior som aldrig slog in. Som jag uppfattar det så är Guds församling, som börjar med Adam och Evas uttåg ur paradiset, ett sorgligt kapitel i människans historia.