Gunnar Olofsson från Palestinagrupperna påstår (”Så stöder vi våld mot kristna och muslimer”, Dagen 7 maj) att Jerusalems status som centrum för tre världsreligioner hotas av Israel. Det är ett mycket märkligt påstående eftersom det är den israeliska myndigheten som ger frihet för alla tre religionerna. Detta kan knappast sägas om den muslimska myndigheten som gör det svårt för både kristna och judar att besöka tempelplatsen.
Historiskt sett går Israel-Palestinakonflikten tillbaka till NF-deklarationen från 1922. Där slogs fast att judiska bosättningar skulle främjas av mandatmakten Storbritannien. När Storbritannien styckade av detta område och medverkade till att en palestinsk stat upprättades (Jordanien) fick judarna klara sig på de återstående 20 procenten av Palestinamandatet. Rätten för judar att bosätta sig har aldrig blivit begränsad på dessa 20 procenten, utan FN har som NF:s efterträdare bekräftat giltigheten av mandatet. Delningsplanen (FN-resolution 181) har ingen som helst juridisk giltighet, eftersom Säkerhetsrådet inte ratificerade den på grund av den arabiska attacken 1948. Detta vet många internationella experter, eftersom det inte handlar om ett ockuperat land som tillhör en annan stat. Därför passar inte Israel in på definitionen av en ockupant. Internationell lag erkänner också giltigheten av en ockupation, när det har skett i försvarssyfte, för att betvinga en angripare, eller så länge som ett hot från en angripare existerar.
I dag ignorerar FN och EU tidigare avtal och lagar som bekräftar Israels rättigheter. Bojkott av israeliska varor och politiska påtryckningar på bosättningar i Jerusalem och Västbanken, används för att uppnå en tvåstatslösning.
Kriterier för en stat skall godkännas av Världssamfundet är att en regering är demokratisk och står för mänskliga rättigheter och skydd för minoriteter. En palestinsk stat uppfyller knappast dessa kriterier, trots att FN i dag har uppgraderat deras status. Fatah vill också kasta ut en halv miljon judar från Västbanken och det är knappast något skydd för minoriteter.
Gunnar Olofsson, som minst sagt är en stor kritiker av Israel, målar upp en bild av judiska extremister och det finns naturligtvis på båda sidor, men han nämner inte med ett ord att judiska bosättare mördas av palestinier och som sedan får hjältestatus av den palestinska myndigheten.
Han har helt fel när han skriver att vi slår mot de kristna i det som han kallar Palestina, när vi besöker Israel. Tvärtom ger vi vårt bidrag till att den enda demokratin kan existera trots fientliga grannar och att de kristna kan leva i frihet som inte existerar i de palestinska områdena.
I svensk massmedia går det att läsa om olika organisationers försök att bojkotta israeliska varor. De som går längst och som har gjort upp en lista på de varor som skall bojkottas är Palestinagrupperna, och som Gunnar Olofsson tillhör. Listan är bra för då vet vi som inte hatar Israel vad vi ska köpa. Glädjande nog lyssnar inte våra svenska livsmedelskedjor eller företag på extrema rörelser, utan köper in vad konsumenterna vill ha.
De israeliska bosättningarna på Västbanken sysselsätter idag över 65000 palestinier. Lönerna ligger oftast högre än för motsvarande, obefintliga jobb hos palestinska arbetsgivare. Sedan har jag själv sett hur palestinier får jobb i Israel och hur de varje dag tar sig över gränsen för att arbeta inne i Israel. Skulle de vinna gehör kastas säkerligen ett stort antal palestinier ut i arbetslöshet och misär. Skall det också bojkottas?
Så om Gunnar vill bojkotta israeliska varor bör han då också vara medveten om att han bör kasta bort sin dator och sin mobiltelefon. Dessutom bör han kasta bort sin medicin och sluta använda medicinsk utrustning. Är Gunnar och Palestinagrupperna beredda att göra det? Det vill däremot inte Ryssland, Kina och USA göra. Även den svenska regeringen som har ett stort handelsavtal med Israel förstår hur viktigt landet är för utveckling och forskning.
Alf Lindgren, tidigare gymnasielärare och missionär i Bangladesh
