Studieförbunden Sensus och Bilda skriver i ett gemensamt uttalande i Dagen att frågorna kring tro och livsåskådning är så viktiga i vår tid att de vill slå sig samman för att bättre kunna möta behoven. Som jag förstår det vill det frikyrkliga studie­förbundet Bilda nu dela Sensus vision om att det behövs fysiska platser där de som tror olika kan mötas, över religionsgränserna, i mångfald och respekt och nyfikenhet på varandras tro.

Det här är ingen enskild händelse. Samma uppvaknande över religionens betydelse sker över hela världen och mäktiga internationella organisationer driver på i denna riktning.

FN är starkt engagerat, ”Det påv­liga rådet för interreligiös dialog” likaså. Den före detta brittiske premiärministern Tony Blair, som startat en Faith Foundation, säger: ”Religionen är lika viktig i detta århundrade som politisk ideologi var i det förra”. Hans stiftelse ”organiserar troende från olika religioner och bekämpar extremism, som han definierar som att inte inkludera de som har en annan tro.”

Det växer fram interreligiösa grupper på universitet, i skolor, i kyrkor och religiösa organisationer runt om i världen och de poppar upp på ständigt nya platser. Även i Sverige har de interreligiösa initiativen vind i ryggen. Nyligen fick ”Det interreligiösa rådet”, i min hemstad Göteborg, 2 miljoner kronor från kommunen för att öppna ”ett center för interreligiös dialog”.

Det är helt tydligt att man strävar efter en religionsgemenskap för alla världsmedborgare där relationer och sammanhang är viktigare än trosläror.

Målet är inte att forma en universell tro av minsta gemensamma nämnare. Det som växer fram är en postmodern religion utan absoluta sanningar eller fasta värden, där många sanningar kan samsas, även om de motsäger varandra. Man förenas i världsfredens, solidaritetens och toleransens namn kring det goda i religionerna. Eller som påven säger: ”The universell Common Good”.

I denna religion är det inte viktigt vem eller vad man tillber. Man ser snarare ett värde i den gemenskap och atmosfär som uppstår när människor från olika religioner ber tillsammans. Det är heller inte viktigt hur kulten utformas. Man kan knäppa eller lyfta händerna, tända ett ljus, vända sig mot Mecka eller mot solen. Man kan använda fetischer, radband, stenar, helgonbilder eller trollformler. Det handlar om att vara inkluderande och visa samförstånd. Alla gudar och demoner, häxor och trolldoktorer är välkomna. Även Jesus är välkommen om han kan vara jämlik med andra gudar och inte gör anspråk på att vara Herrarnas Herre och Kungarnas kung. Han måste visa tolerans och respekt och förstå vikten av mångfald.

En annan sak som är viktig i denna världsreligion är att man förenas i gemensamma projekt för att förbättra världen. Det finns en stor fattigdom i världen och det är många som hungrar och lider. Men för den inter­religiösa rörelsen är det allra viktigaste att välgörenhets­projekten förenar människor från olika religioner.

Och rörelsen har sina profeter även i Sverige, den nya svenska ärkebiskopen Antje Jackelén sa för en tid sen: ”Jesus säger att han är sanningen, men han säger inte att ’jag är den enda sanningen’. Jag tror att vi i framtiden kommer att inse att vi har mer gemensamt med troende i andra religioner än med dem i vår egen tradition.”

World Interfaith Harmony Week är en av FN utlyst vecka som firas över hela världen den första veckan i februari varje år. Den presenteras som en möjlighet utan motstycke att globalt vända vinden bort från religiösa spänningar.

Sveriges Kristna Råd är en del av Sveriges Interreligiösa Råd. På SKR:s hemsida berättas om hur denna FN-fest firades i Stockholm förra året. Här är ett kort utdrag ur referatet: ”Buddhistmunkar, imamer och präster, bahaier, sikher, judar och hinduer minglade.” Ärkebiskopen inledde och sen gjorde man ”thailändska blomsterkransar, som traditionellt läggs på vattnet för att föra bort negativa tankar och känslor”. ”Man lyssnade till texter om ljus från sex olika religioner. Till slut sändes en thailändsk ljuslykta upp för att symboliskt sprida budskapet om ljus och fred över världen och enigheten var stor om att detta var början till en gemensam tradition.” Denna synkretistiska fest, med religionsmingel, hölls i Sensus lokaler i Medborgarhuset i Stockholm.

Till sist: Det är sant att människors intresse för trosfrågor är större än någonsin, men de måste få höra sanningen. En mycket angelägen utmaning till oss kristna att frimodigt bekänna Jesus Kristus och berätta vad Bibeln säger: Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta.” (Apg.4:12)

Per-Arne Imsen