Det har gått tio år sedan Peter Kogler prästvigdes i Göteborgs domkyrka. Nu får han leva sin dröm och följa människor som möter Gud i församlingarna där han jobbar – och som får en ny inriktning på livet. Men han brottas också med maktlösheten när ungdomar och andra han tycker om ibland väljer en väg bort från tron och kyrkan.
Peter Kogler, 38 år, är just nu föräldraledig med lilla Marianne. I sex års tid har han annars jobbat som präst och komminister i Knislinge-Gryt och Kviinge församlingar, norr om Kristianstad i Skåne. Han känner sig privilegierad över att få finnas i ett pastorat inom Svenska kyrkan som har fullsatt med människor på gudstjänsterna i stort sett varje söndag – och som samlar många barn och unga.
– Det handlar om ett verk av Guds ande, att nya människor kommer till tro. Men också om en väldigt medveten strategi av att satsa på gudstjänstlivet som centrum och väldigt konkret lägga alla resurser på att bygga församling, säger han.
Unga drar med de vuxna
I Kviinge kyrka samlades för 15 år sedan ett tiotal personer på gudstjänsterna, jämfört med dagens snitt på 150 personer. Detta i ett samhälle med ungefär tusen invånare. I hela pastoratet bor omkring 3 000 personer. Peter Kogler berättar att en nyckel till ökningen har varit en prioritering av konfirmandarbetet – och en ”vändning” bland de unga. Tonåringar som kommer till tro ska också få möjlighet att ledas vidare in i en ungdomsgrupp och gudstjänstlivet efter konfirmationsåret är ambitionen.
– Det är stort att få leda gudstjänster där det finns en längtan och förväntan från församlingen att få möta Gud. Inte minst är det häftigt att få följa ungdomar som ibland kan ha det kämpigt, men som hittar ett sammanhang och får livet förvandlat, och där tron växer fram i församlingen, säger Peter Kogler, som vanligtvis jobbar tillsammans med kyrkoherden Fredrik Carlsson.
– De unga drar ofta med sig föräldrarna som blir nyfikna.
Dubbla vigningar
Han är glad och tacksam för de tio åren som präst i Svenska kyrkan efter flera års teologistudier. Prästvigningen i Göteborgs domkyrka 2013, ihop med ett tiotal andra prästkandidater, minns han väl.
– Det var en högtidlig och fin gudstjänst. Inledningen på ett nytt kapitel i livet. Vi fick ta på oss prästskruden och för första gången dela ut brödet och vinet i nattvarden till släkt, vänner och andra.
– Bara en månad senare gifte jag mig också, så för mig var det dubbla vigningar inom en månad. En intensiv och spännande tid i livet.
På tioårsdagen av prästvigningen, den 16 juni, åker han till Göteborg igen för att tillsammans med några av studiekompisarna träffa biskopen som vigde dem, Per Eckerdal. De ska förnya sina vigsellöften, prata minnen, dela erfarenheter – och gå ut och äta middag tillsammans. Mycket glädje.
Känsla av maktlöshet
Men vad tycker han är svårast med att vara präst?
– En sak jag tänker på är maktlösheten och frustrationen jag kan känna ibland. Inför det huvudärende jag har som präst är jag oförmögen att göra allt själv. Guds ande måste till för att skapa tro och efterföljelse till Jesus.
– Det uppstår vänskap och kärlek till människor jag möter. Men så försvinner en del i väg ut i världen, och jag ser dem inte mer. Det kan göra ont. I prästjobbet får jag möta både smärtan och glädjen, säger Peter Kogler.
---
Fakta: Peter Kogler
- Aktuell: Prästvigdes i Göteborgs domkyrka för tio år sedan, 16 juni 2013.
- Familj: Hustrun Maria och barnen Ella, 7 år, Otto, 6 år samt Marianne, 1 år.
- Bor: I en villa i Gryt utanför Knislinge i Skåne.
- Gör: Just nu föräldraledig. Annars komminister i Knislinge-Gryt och Kviinge församlingar.
- Intressen: Odla grönsaker i trädgården. Fotboll – tittar gärna och spelar själv på motionsnivå.
---
