Krönikor

Felicia Ferreira: Familjen utan piska och dogm

Jag är inte blind för problemen, men problemen skall inte få styra normen.

Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.

Det var inte så länge sedan Gudrun Schyman nästan skrek sig hes med sitt budskap “Död åt familjen”. Hon fick efterföljare och hela genusdebatten gick en tid ut på att förklara hur hämmande det gamla familjebegreppet är för individens personliga utveckling. Alla sorters familjekonstruktioner var plötsligt likvärdiga. Men framför allt var den gammeldags familjebilden med ett sammanhållet äktenskap där barnen kunde få växa upp med två vuxna hopplöst ute ur debatten. Den familjemodellen utsattes under denna tid ofta för hån på kultursidor och i jämställdhetsdebatten. Och än mer trist har detta blivit en syn som till viss grad sprider sig i kyrkans värld där man undrar om inte en traditionell familjesyn är för bakåtsträvande och exkluderande. Jag hör med jämna mellanrum vänner och bekanta diskutera.  “Kyrkan får inte bli intolerant, vi lever i en modern tid” och så vidare.

Men trots detta så känns det, märkligt nog och utan att dra för stora växlar, som om familjebegreppet i sin gamla mening parallellt håller på att göra comeback. Men denna gång inte provokativt eller som debattinlägg. Mera som naturliga förebilder och berättelser om själva livet utanför de heta debatterna. I ett samhälle där arbete, ekonomi, och skatter ständigt diskuteras gror också något annat; värdet och vikten av gemenskaper.

I den svenska skolan sliter lärarna med en mängd olika problem. Min vän som är lärare säger det som jag hört många gånger: ”Eleverna behöver familjer som engagerar sig, vi kan inte vara barnens familj.”

Det är kanske dags för ett nytt och mer avspänt samtal om kärnfamiljen med sina fördelar och nackdelar. Kan vi se fram emot ett samtal där vi talar om familjen som en av samhällets grundbultar utan att det måste innebära att det automatiskt är en konflikt med och ett angrepp på den som valt eller tvingats av omständigheter in i andra familjebildningar? Det är en förhoppning.

Jag har själv min erfarenhet från en splittrad familj. Jag lever bland många andra med samma erfarenheter. Vad jag lärt mig till slut är att själva konstruktionen inte räddar innehållet. Tryggheten jag fick var kärlek och åter kärlek. Så är det naturligtvis, och bara kärlek kan väga upp det som inte är optimalt i varje fas av livet. Men det nya skulle vara om vi med stolthet återigen vågar hävda kärnfamiljens värden. Inte med piska och dogmer, men med goda argument

Ytterst handlar det ju om barnen och deras trygghet. För denna tidning har det under alla år varit naturligt att stå upp för de värden som finns i kärnfamiljen. Både i parrelationen och för barnen. Jag är inte blind för problemen, men problemen ska inte få styra normen. Familjens värde varar.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig