Fångad av en normvind

På mitt bibliotek kan man köpa utgallrade böcker. Fem kronor för en sliten klassiker eller en ny bok som inte längre håller måttet. En av dessa hade titeln “Jag har en son”. På baksidan läste jag: “Det är skillnad på pojkar och flickor, det vet alla som lever nära barn.” Jag gissar att boken fått de rosa genuspedagogerna att se rött.

Förra feministvågen fokuserade på kön som social konstruktion. Men nu ska tvåkönsnormen rivas upp i vad som lanseras som vår tids stora frigörelseprocess – normkritik. Som vanligt är det skolan som utsätts för experimentet.

Som så ofta med trendflugor inom skolans värld verkar fortbildningskurser i normkritik för lärare vara en lukrativ bransch. Ändå går normkritik knappast ihop med kraven på allsidighet, saklighet och att skolan ska utgå från vetenskap och beprövad erfarenhet. Tvärtom.

Normkreativitet, som normkritikerna själva föredrar att kalla det, har inte bara sin grund i queerteori. Den har även tydliga inslag av marxistisk ideologi. Dina yttre attribut, hudfärg, kön och sexuell läggning, avgör vilken position du får i ett hierarkiskt system där den förhatlige vite heterosexuella mannen hamnar i toppen.

Det är inte alla normer som ska kritiseras. Normkritiker har, i enlighet med sin maktanalys, subjektivt valt ut några som man anser vara förtryckande. Även om man pliktskyldigast nämner funkisfrågor är kön och sexualitet klart dominerande. Samtidigt utmålas kritiker av normkritiken som motståndare till mångfald och alla människors lika värde.

Queerfolket menar att det bästa sättet att bekämpa trakasserier är att avskaffa hetero- och tvåkönsnormen. Tolerans är inte längre tillräckligt. I stället ska nya, flytande, normer införas. Jag får inte längre hälsa min klass med "God morgon killar och tjejer" eftersom jag då blir en del av ett förtryckande system.

I delstaten Washington har normkritiker drivit igenom lagstiftning som innebär att skolor och företag måste tillåta en kille att byta i tjejernas omklädningsrum om denne säger sig identifiera sig som tjej. Förutom obehaget många kan uppleva finns det en uppenbar säkerhetsrisk.

Det är självklart att skolan ska bekämpa kränkningar – genom respekt och tolerans för olikheter. Inte genom att laborera med barns identiteter! Föräldrar måste kunna skicka sina barn till skolan utan rädsla att de ska utsättas för godtyckliga experiment och ensidig påverkan. Normkritik är ett relativt begrepp som fyllts med subjektivt och ideologiskt innehåll. Det hör inte hemma i skolans värld. Alls.

Jag hittade en till gallrad bok, “Böcker för dig som är tjej”, skriven år 2000 av två bibliotekarier som ger tips om positiva skönlitterära förebilder för att stärka flickors självkänsla. Gissningsvis fastnade även den i PK-censuren. Inte ens våra bibliotek går fria från normkritik-maffian. Jag köpte boken.