Varning för nysvenskan

Ord är viktiga. Använder vi fel ord vid fel tillfälle kan det gå alldeles på tok. Ett aktuellt exempel är Moderaternas numera före detta digitale kommunikatör Delmon Haffo, vars grova invektiv mot en kvinnlig minister kostade honom och några medskrattare jobbet.

Vi säger och skriver alla dumheter då och då. Det som det finns anledning att vara uppmärksam på är kollektiva dumheter, nya ord som riskerar att få tankemönster i hela samhället att hamna på avvägar.

Ett ord som nu får genomslag i det offentliga samtalet är ”funktionsvariation”. Nej, det handlar inte om en smart telefon som fungerar bättre eller sämre beroende på var man befinner sig eller om snöröjningen i Stockholm vid snöovädret härom sistens. Det handlar om människor.

Kanske tror du att det fortfarande är tillåtet att tala om den som är rullstolsburen, blind, döv eller utvecklingsstörd som "handikappad". Glöm det, det var länge sedan. Inte heller får man säga att den personen har ett "funktionshinder". Det ordet är numera reserverat för sådant som utgör hinder för den som har ett handikapp, förlåt, ett funktionshinder, förlåt, en funktionsnedsättning. Den termen är fortfarande tillåten i många sammanhang.

Men att påstå att någon har en funktionsnedsättning, vare sig det handlar om syn, hörsel, rörelseförmåga eller intellektuell kapacitet, kan ju låta, just det, nedsättande. I stället är termen ”funktionsvariation” och ”funktionsvarierad” på snabb frammarsch.

Ja, men det är väl bra. Vi har alla funktionsvariationer, inte alltid och inte i alla sammanhang. Ingen behöver känna sig utesluten. Den som inte ser alls har, precis som den som behöver glasögon mot närsynthet, inget annat än en funktionsvariation i förhållande till den som har perfekt syn. Den som aldrig förmår lära sig läsa och skriva, kanske inte ens tala, har en funktionsvariation på den skala som börjar med Nobelpristagarna i litteratur längst till höger.

Fel. Det är inte bra. I min värld handlar det om att förbudet om att tala om att något är normalt och därmed något annat inte normalt (jag vågar inte skriva o-ordet för då exploderar de sociala medierna) har lett till ett resonemang som slår knut på sig själv.

Vi lever i ett samhälle där det blåser snåla vindar kring dem som behöver samhällets stöd för att motverka konsekvenserna av sin mer påtagliga "funktionsvariation", exempelvis den som inte klarar sig med ett besök hos optikern vartannat år utan som behöver ledsagare för att få tillvaron att fungera. Om allt som försvårar tillvaron bara ses som punkter på en glidande skala är risken överhängande att resonemanget kommer att utnyttjas av sparivrarna. De befolkar regeringskansli, Försäkringskassa och kommunkontor runt om i landet och gör tillvaron inte bara jobbig utan ibland rent av outhärdlig för dem som befinner sig på fel del av skalan.