Den före detta Aftonbladet-journalisten Fredrik Virtanen var en av dem som under Me Too -rörelsen anklagades för både våldtäkt och sexuella trakasserier. Han förlorade sitt arbete och exponerades hårt under en tid. Om detta skrev han för några veckor sedan en text i Expressen under rubriken "Hur länge ska jag straffas?".
”Jag bättrade mig, men hur får jag nåd?”, skriver Virtanen. Tonläget pendlar mellan desperation och frustration.
Detta fick SvD-skribenten Malin Ekman att i en klok text reflektera vidare den (29/10) kring begreppen nåd och skuld. Men hon fastnar längs vägen och inser att hon måste konsultera en teolog för att ens kunna tänka vidare. För är nåd kanske ett bibliskt begrepp? funderar hon.
Kapar man förtöjningarna till den kristna tron försvinner en rad viktiga ord på köpet. Därför finns i dag en förvirring kring ord som nåd, förlåtelse och försoning. Eftersom Sverige har varit ett kristet land hör de till vår vokabulär, men sekularisering har gjort att många inte längre förstår de gamla stororden.
Hur förklarar man förlåtelse utan förankringen i den kristna tron? Problemet är kanske inte att folk går runt och gör oförlåtliga saker, utan att förlåtelse kräver skuld, och ingen har längre någon skuld. Det enda vi har ord för när Gud inte finns med längre är juridisk skuld och ekonomisk skuld. Men "moralisk" skuld - lyckas vi inte längre få grepp eller insikt om.
Vi vet hur vi gör med skuld i juridiska sammanhang - det leder till dom och straff eftersom en lag brutits. Och vi vet hur vi gör med en ekonomisk skuld - vi reglerar den, betalar den tillbaka. Men vad gör vi med den moraliska skulden – ja med synden?
Många är de historiska personerna som har tänkt kring detta. En av dem, Dostojevskij, återkommer till det i sina böcker. En av hans romanfigurer, Ivan Karamazov, konstaterar till exempel uppgivet att utan Gud blir ”allt tillåtet”. Dostojevskij försökte ofta leda i bevis att en positiv rätt måste harmoniera med en gudomlig. Båda behövs i ett samhälle.
Så ja, Malin Ekman gjorde helt rätt i att ringa en teolog för där finns ofta svaren på livets djupare frågor - det som inte alltid går att reglera via lagparagrafer. Razumichin i "Brott och straff" och Starets Zosima i "Bröderna Karamazov" är två av de viktigaste av Dostojevskijs romanfigurer. Det är naturligtvis ingen slump att de båda är teologer. Den kompetensen behövs i böckernas värld och i vårt samhälle.
Jag säger inte att vi alla skulle behöva vara teologer. Men jag tänker att dessa frågor om nåd och skuld som nyligen väckts understryker att det är i kyrkans värld, i Bibeln, i teologin (läran om Gud) som svaren finns. Utmaningen till oss kristna blir att kunna svara på Virtanens fråga och säga – så får du nåd.
