Vi lever i den yttersta tiden

Botemedlen mot vår känsla av otrygghet, stress och ångest blir psykofarmaka, mindfulness och maratonlopp.

—   Felicia Ferreira

Många har just reflekterat över året som gått, summerat och kanske rannsakat. Det där dramatiska klockslaget den 31 december varje år uppmanar och uppfordrar. Men vad anmodar oss sedan att blicka framåt?

Det politiska landskapet just nu är symptomatiskt för tiden vi lever i. De retoriska fienderna blir allt fler men de verkliga ledarna som ritar upp en karta att orientera efter är färre. Insikten om vad som egentligen gjort de stora ledarna är att de vi ser upp till, som kliver in i kaotiska situationer, skapar lugn och samtidigt pekar ut en riktning, har haft en god analys och en profetisk klarsyn i hur vägen ska bära framåt.

”Efter uppvaknandets år 2018 växer känslan av att vi lever i den yttersta tiden. Borta är lättsamhet och glättighet. Det är allvar nu, och absolut inte tid för en ironisk klackspark. Hävdvunna institutioner utmanas. Gamla överenskommelser bryts. Själen och vår mentala frihet är utsatta för attack. Döden knackar på dörren, ingen är stor nog att undgå dess grepp. Plötsligt tycks själva livet stå på spel.” Spaningarna inför 2019 kommer från, ofta träffsäkra, analysföretaget Kairos future och understryker behoven av en ny orientering.

Botemedlen mot vår känsla av otrygghet, stress och ångest blir psykofarmaka, mindfulness och maratonlopp. Lindringen kommer men boten uteblir.

Kan ett engagerat ledarskap i samverkan med det kristna hoppet vara den fasta grund som håller oron borta, och vågar skymta framtiden? Vi skönjer en tro som tar allt mer plats i det offentliga, förhoppningen är att den utvecklingen fortsätter och cementerar sig.

De senaste decenniernas ledarskapsteorier och trender har letat sig in på samhällets olika nivåer. Kyrkan och kristenheten är senare ute, men arbetar med frågorna. Jag kan inte låta bli att undra om inte fler personer behöver acceptera kallet att ta ett ännu större kliv. Att på allvar bli ledare med en tydligare vision att påverka sin ort, sin region, sin stad eller hela nationen.

Det behövs ett ledarskap där ideologi och lära överensstämmer och sveken uteblir. Ett ledarskap som inte är lättkränkt eller narcissistiskt och som kan hitta det enskilda problemets språk, som Tranströmer en gång skrev. Ett ledarskap som ”likt en spårhund kan gå där sanningen trampat”. Jag är Sanningen och Livet, sa Jesus och lade till, Följ mig! Ett lite udda ledarskapsprogram men helt nödvändigt för vår tid.

Vi behöver kanske inte längre ropa efter kopior av Angela Merkel, Billy Graham, Gunnar Sträng eller Lewi Pethrus. Det finns många som arbetar i det fördolda. Jag önskar att de får luft under vingarna.

Kristen tro behöver ha svar som inte fastnar i flummighet och andligt schablonspråk. Alla vi som tror på Bibelns Gud måste ”vara beredda att svara var och en som kräver besked om deras hopp” (1 Pet 3:15). Människor som trotsar oron och som kan ge orientering i en tid där värdeskalorna tar slut. De blir våra nya förebilder.