Emma Henriksson: Att stänga hjärtan får långsiktiga konsekvenser

Att stänga hjärtat och landsgränserna får långvariga konsekvenser.

—   Emma Henriksson

Oron för att våra barn ska ha det bra föds redan innan förlossningen. Är de friska? Har de vänner? Får de rätt hjälp att lära sig i skolan? Är de trygga när de går hem på kvällen? Så fortsätter de inre frågorna att ställas allteftersom de växer upp och den egna insikten om livets potentiella vägbulor växer. Oron stannar inte vid barnen. Ju närmre relation desto starkare engagemang och desto mer är vi beredda att göra omprioriteringar i vårt eget liv för att människorna runt omkring oss ska få det bättre. I vår vardag förfogar vi inte själva över medlen att göra hela världen trygg så vi gör vad vi kan för att trygga vår egen bubbla. Därför är det inte konstigt att tider av oro göder protektionismen.

På enskild nivå är det begripligt men ska vi bygga en bättre och tryggare värld är det inte tillräckligt. I den komplexa samhällsgemenskap vi lever är vi alla beroende av varandra. Den egna bubblans trygghet är beroende av omvärlden. Därför måste vi hjälpas åt att höja blicken och göra de gemensamma ansträngningarna för att trygga tillvaron utanför våra vardagsbubblor.

För ganska precis fyra år sedan vände debatten från att ha handlat om flyktingarnas kris till att handla om vår kris. Fokus skiftade från skydds- och säkerhetsbehovet hos de flyende till vilka påfrestningarna blev i vår egen vardag. På kapaciteten i socialtjänsten, skolan och vården och på integrationsspänningarna. Där har debatten stannat kvar. Det heter att vi ska hjälpa men bara utifrån den kapacitet vi har. Men initiativen och debatten kring hur vi ska öka kapaciteten har uteblivit. Vi har försummat att öka vår förmåga. Att bereda plats vid vårt bord, i våra skolor och i vår samhällsgemenskap är möjligt men kräver att viljan finns och uppoffringar görs.

Den kedjereaktion av gränshinder som väcktes till liv under hösten 2015 gör sig påmind. Alldeles särskilt som bomberna återigen börjar falla över Syrien och människor tvingas fly.

Läs även Felicia Ferreira: Hög tid för annat vapen i Syrienkriget

Barn fortsätter att födas och leva i flykten. Utan skolgång, tillräcklig vård och föräldrar som kan försörja dem. De berövas sin barndom för att vi inte förmått öka vår kapacitet att erbjuda den här. Flyktens orsaker är konflikten och den brist på framtidshopp den föder.

Självklart blir våra samhällsinstitutioner ansträngda när vi öppnar våra hjärtan och våra gränser för att ta emot flyktingen. Men att i stället låta våra gränser och hjärtan stängas har långsiktiga effekter vi svårligen kan överblicka. Konflikter späs på och matas med ytterligare grogrund i den instabilitet som växer där människor saknar grundläggande trygghet och basala livsförutsättningar.

Flyktingen må knacka på dörren och be om att få komma in. Så försynt är inte krigets och våldets farsot. Mot sådant skyddar inga stängda gränser. Det finns ingen trygghet i en värld som brinner.

Se även TV-debatten KD: Få ner söktrycket till Sverige – SKR: Det är inhumant