Eleonore Gustafsson: Maria blir ett tempel för Guds heliga närvaro

Hade jag haft ett våffeljärn hade jag gärna firat med våfflor. Det tänker jag varje år.

—   Eleonore Gustafsson

Två gånger föll Anden över Maria. Första gången blev Gud lik Maria, andra gången blev Maria lik Gud. Ängeln Gabriel sa "var hälsad du högt benådade" och "helig Ande skall komma över dig", och så blev det. Inuti Marias livmoder fick Gud mänskligt dna. Kanske fick han hennes näsa? Hennes ögonbryn? Hennes kindben?

I dag är det exakt nio månader kvar till jul. Kanske inget som någon tänker på i dessa tider men kyrkan firar likväl minnet av ängeln Gabriels besök. Förr kallade svenskarna Maria för ”vår fru”, därav namnet ”vårfrudagen”, eller ”våffeldagen” som den också kallas.

Hade jag haft ett våffeljärn hade jag gärna firat med våfflor. Det tänker jag varje år den 25 mars. Och trots min djupa övertygelse om att man inte bara bör tillbe Gud med sina ord utan också med sin mage, genom både fastan och festen, har jag fortfarande inte införskaffat något våffeljärn.

I stället sluter jag mina ögon för att begrunda bibelordet. Jag stiger in i texten och lägger min hand på Marias mage. Vårsolen smeker våra kinder. Vinden tar tag i hennes hår. Under tyget klappar ett litet hjärta. Därinne finns Gud. Maria är ett tempel för Guds heliga närvaro.

Hon som inte kom längre än till kvinnornas förgård, hon som fick stå kvar då männen gick längre in på tempelområdet, hon bär nu det allra heligaste under sitt hjärta. Men bara i nio månader. Och bebisen blev en man, en man som gick sin egen väg. Och hon gick efter.

Efter hans himmelsfärd vakade hon tillsammans med församlingen. I nio dagar höll de ut i bön. Sedan föll Anden, och Maria blev lik sin son, hon fick hans drag. Hans glädje. Hans kärlek. Hans kraft till att göra underverk.

Andens uppgift är att göra oss lika Jesus, Anden skänker oss hans karaktärsdrag och förmågor. Därför blev Maria på pingstdagen lik sin egen son.

Sista gången Maria nämns är i Apg 1:14, sedan försvinner hon i mängden. Maria blir en del av det världsvida templet, det som sträcker sig över nationsgränser och folkgrupper. Det som omfattar var och en som tror på Jesus.

Därför lägger Maria sin hand på min axel och säger ”du är också ett tempel, en helig boning för Gud”. Sedan öppnar jag mina ögon och får syn på mitt ostädade kök. Det utan våffeljärn. Jag öppnar frysen och hittar en kvarglömd bulle. Det är inte jag som har bakat den. Den hamnade där tack vare detta fantastiska som kallas för församlingen. Bakverk som byter händer.

Jag sätter in bullen i mikron. Sätter på kaffet. I dag är det våffeldagen. Ett ljus i mörkret. En påminnelse om Guds närvaro. Att Gud inte övergivit oss. Att Gud gjort en boning åt sig i vårt inre och i vår mitt. Att han skapat gemenskap. I dag och alla andra dagar.