De vackra orden om plågade kristna måste följas av handling

Herren rörde vid mitt hjärta för Nicaraguas skull.” Så berättar Jon Britton Hancock, evangelikal pastor från Texas, om sitt missionsarbete i det centralamerikanska landet. Missionen blomstrade. Hans kyrka Mountain Gateway lyckades enligt New York Times locka nästan en miljon nicaraguaner till sina gudstjänster.

Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

Men så hände något. Landets auktoritäre president Daniel Ortega tröttnade på Herrens rörande av hjärtan. Jon Britton Hancock och fler än tio pastorer från Mountain Gateway greps i slutet av 2023, anklagade för diverse pengatvättsbrott.

Senare greps också ett stort antal katolska präster, och mängder av andra kristna församlingar har bryskt förhindrats att verka i Nicaragua. Ortega har också förbjudit olika former av öppet jul- och påskfirande i det traditionellt starkt katolska landet. Den gamle revolutionären har blivit allt mer skräckslagen för allt som andas alternativ till den egna regimen; ”diktatorisk paranoia” kallas syndromet träffsäkert av organisationen International Christian Concern som arbetar för förföljda kristna.

Nicaragua är en av flera platser där det så kallade kriget mot kristna antingen trappas upp eller bara fortsätter med våldets och intoleransens malande monotoni. Organisationen Open Doors årliga sammanställning över antikristna förföljelser visade att antalet trakasserade och diskriminerade kristna ökar globalt.

Terrordådet mot S:t Eliaskyrkan i Damaskus den 22 juni, med minst 30 dödsoffer, är bara det senaste exemplet på attacker med islamistiska förtecken mot kristna. Och från Nigeria kommer ständigt nya rapporter om dödsoffer i det utdragna kriget mellan (till största delen muslimska) herdar och (till största delen kristna) jordbrukare. I mitten av juni ska enligt vissa uppgifter 200 kristna ha dödats i en av de värsta attackerna under den långa konflikten.

Ännu för ett tiotal år sedan var det närmast tabu i västvärlden att ta upp det systematiska våldet mot världens kristna. När författare som Paul Marshall, John L Allen och svenske Svante Lundgren skrev böcker om förföljelsen mottogs de med förvåning och misstänksamhet. Va, skulle systematiskt förtryck i Mellanöstern göra att länderna riskerade att tömmas på kristna? Vad gjorde de kristna där över huvud taget, har det inte alltid varit muslimska områden? Är inte kristna per definition en privilegierad överklass? Okunskapen och fördomarna i den svenska debatten var inte sällan gränslösa. 

Jonathan Newton: Systematiskt förtryck mot kristna i Nicaragua

Lägg till att detta var under den spirande wokevågen och att alla ansatser att tala om kristna som offer och utövare av andra religioner, i synnerhet islam, som gärningsmän ansågs som suspekt. Närmast som kolonialistisk propaganda. Vi skulle undvika skambeläggande, hette det, man fick inte utpeka grupper och bidra till spänningar mellan olika religioner. 

Resultat: Vi blev så skickliga i att undvika religionskrigsperspektivet att vi helt glömde bort brottsofferperspektivet.

I dag är mycket annorlunda. Det är inte längre en nogo-zon att tala om våldsbejakande muslimsk extremism som ett hot i såväl Mellanöstern som Europa. Inte heller är det konstigt att rapportera om förföljelser av kristna. Däremot får rapporterna för dålig uppmärksamhet, och diskussionen hämmas av en sorts resignation, likgiltighet: Ja, det är hemskt men det har det väl alltid varit, vad ska vi göra åt det?

”När kristna mördas i Mellanöstern för sin tro (…) är kyrkorna märkligt handlingsförlamade.” Så skrev fem företrädare för syriska och syrianska kyrkor och föreningar i Dagen (4/7) efter det blodiga attentatet i Damaskus. Artikeln var en isande anklagelseakt mot vad skribenterna ser som den svenska kristenhetens tystnad om de förföljda trossyskonen.

I sitt svar nästa dag betonade Sofia Camnerin, generalsekreterare för Sveriges kristna råd, att våldet mot kristna är ”orättfärdigt, oacceptabelt och väcker förtvivlan, vrede och avsky”. 

Debattörerna har rätt, kyrkan måste göra mer, slog hon fast. Hennes artikel var både självkritisk och löftesrik: ”Som trossyskon behöver vi visa att vi står tillsammans, går tillsammans, tar del av varandras vittnesbörd, gör solidaritetsresor, ber för varandra, protesterar mot våldet. Därtill behöver vi uppmärksamma beslutsfattare och uppmana alla med makt och inflytande att agera snabbt och kraftfullt för att säkerställa tryggheten för alla medborgare, inte minst utsatta minoritetsgrupper.”

Frida Park: Skamligt att kristna förföljs för sin tros skull i Sverige

Dessa vackra ord är också förpliktande. De måste följas av handling. Vi måste alla göra mer. Som de fem syriska och syrianska skribenterna konstaterar: ”Om kyrkan inte står upp för sina egna när de mördas för sin tro – vem gör det då?” Det är inte sannolikt att någon annan kommer att anstränga sig över hövan för att dra en lans för förföljda kristna. Det finns så många andra krigshärdar, så många andra plågade grupper.

Men vi får aldrig bli cyniska, aldrig apatiska. Om inte vi – vem? 

380 miljoner förföljda och diskriminerade kristna (siffran har tagits fram just genom Open Doors ovärderliga arbete) behöver allt vårt stöd.