"Coronaviruset har synat den amerikanska bluffen" skrev historikern Anne Applebaum häromveckan. Hon menade att epidemin blottlägger underliggande sanningar om USA. Luddig retorik, vaga löften, orättvisor och sådant man i vanliga fall kan komma undan med, röntgas plötsligt i en blixtbelysning som gör att vi får en chans att syna skelettet.
Donald Trump sa i ett tidigare skede att landet skulle öppna igen den 12 april, lagom till att fira påskens uppståndelse, med ”packade kyrkor över hela vårt land”. Presidenten har sedan motvilligt backat från detta, utan att erkänna att han hade fel.
Innan dess sa pastorn Al Sharpton att ”om Trump vill använda bibliskt språk behöver han kunna hela påskhistorien. Vi kan inte hoppa fram till påskdagen utan att först gå hela vägen igenom korsfästelsen på fredagen. Före uppståndelsen kommer döden. Vi har inte ens kommit upp för Golgatas kulle än, vi har precis bara fått upp korset på ryggen”.
Inte bara samhällen och politik blir synade av coronaviruset. Vad vår tro lutar sig mot blir synat. Vårt hopp blir synat. Våra hjärtans storlek blir synade. Kyrkans skelett av global identitet blir synad. Gud blir synad.
Vad betyder det att tillhöra Guds folk när ett virus, och dess kalla följeslagare rädslan, sveper fram över jorden? Det är intressant att se vilka vi nu i krisen vänder oss till för att få vägledning. Vi inser att de fåtal präster i ortodoxa kyrkan som fortsätter dela ut nattvard med sked och de så kallade profeter som ställer ”tro” mot hälsorekommendationer allvarligt har missförstått Jesus. Men vi börjar kanske också känna att det är lite tunt hos de som inte kommer längre än till att upprepa löften om att Herren skall bevara oss från allt ont. De som inte kommer djupare än att be om att Gud skall klippa bort sjukdom, arbetslöshet och oro.
Nu letar vi efter de som inte har spolat fram till uppståndelsen, utan gått hela vägen uppför Golgata, med korset på ryggen. De som har vakat med Jesus och medmänniskor när själen varit bedrövad ända till döds. De som vet att det finns djup i relationen med Gud som man inte kan erfara någon annan stans än i Getsemane-nätter. De som har mod nog att säga som det är, att vi nu befinner oss i en existentiell långfredag. De som håller att bli synade innan och utan eftersom de känner korsfästelsens Jesus lika bra som uppståndelsens. De som lyser så av påskdagens hopp att kärlekens seger plötsligt känns som det enda rimliga.
De som har mod att stå med Jesus vid det vita triagetältet och sjunga Jesajas ord utan att det skorrar falskt:
”Han skall utplåna döden för alltid. Herren Gud skall torka tårarna från alla kinder och göra slut på sitt folks förnedring överallt på jorden.”
Den här påsken kommer vi inte att mötas i packade kyrkor. Men kanske kommer vi i år stå vid Jesus grav med en ny slags corona-koncentration. Uppmärksamma på varje tecken på liv. Och när vi ser stenen börja ruckas inifrån tar vi ett djupt andetag. Han lever! Han lever!
Ja, han lever, och kommer utplåna döden för evigt. Tills dess? Då går han runt och stryker bort våra tårar, utan handskar, överallt på jorden.
Veckans bibeltexter Nederlaget vändes till historiens största seger