Min mans släkt stannar för länge på semestern – det blir för intensivt

Hej Christina.

Min mans syster med familj bor utomlands men när sommaren kommer åker de hemåt, och då vill hela deras familj gärna bo hos oss. Vi har ett stort hus där de får plats, ändå tycker vi alltid att de stannar för länge. För dem har det blivit tradition att bo hos oss i tio dagar, men det blir lite för intensivt. Det brukar ta flera dagar av återhämtning för mig när de rest iväg och då har också en stor del av min semester gått åt. Hur säger vi något utan att såra dem? Vi vill absolut inte förstöra våra fina relationer.

/ Konflikträdd

Det är alltid svårt att ändra på något som upprepats så länge att det blivit en tradition. Man riskerar att någon blir besviken, för det har skapats en föreställning om att något alltid ska fortsätta att vara på ett visst sätt. Det kan ge en känsla av trygghet när något tycks beständigt, även om man innerst inne vet att ingenting är det.

Ett sätt för er att avisera att en förändring är förestående är att ligga steget före. Att redan den här sommaren berätta att ni nästa sommar har andra planer för er del, vilket gör att deras vistelse hos er behöver kortas ner, men att ni fortsatt ser fram emot att träffa dem varje sommar. Ta med dem i funderingar om hur ni skulle kunna göra för att det ska bli så bra som möjligt för er alla i fortsättningen? Kanske kan ni se om ni hittar några alternativa förslag till boende för deras del?

Det viktiga, för att bevara den goda relationen, är att lägga orsaken till behovet av förändring hos er själva. Det handlar ju inte om att ni inte tycker om era gäster, utan om att ni är trötta och slitna. De har fortsatt att komma till er varje sommar, för att de uppfattat att det är så ni vill ha det, att de varit önskade. Och ni har inte tills nu visat något av det som börjat komma under ytan, att deras besök med åren snarast inneburit en påfrestning. Att ert helt legitima behov av att få vara ifred och vila er lite har ökat.

Inför barnen biter vi ihop men konflikterna samlas på hög

Det låter som att du och din man är eniga om att vilja förändra det nuvarande upplägget. Det är naturligtvis svårare om man inte är överens med sin partner. Då får man fokusera på att förändra sin del av ”traditionen”, för att bördan av service och annat ska fördelas på ett nytt sätt. Man kanske kan göra några egna utflykter från hemmet under den aktuella perioden? Det är bra att ligga steget före även i sådana situationer och i förväg säga hur man planerat, så att det inte uppfattas som impulsiva reaktioner på något som hänt.

Uppdrag där ens medverkan bara förutsätts fortsätta år efter år, kan väcka irritation men hos någon också en känsla av hopplöshet. Som om andra tar för sig av min tid och mitt liv, det blir ingenting kvar som jag får använda för egen del. Att man förlorat sitt självbestämmande. Ett frö av bitterhet kan slå rot när bilden är att alla andra har frihet, medan jag bara har måsten. Den bilden är sällan sann, men det kan likafullt kännas så och risken finns att man gör det till sin sanning.

Jag vill gifta mig och skaffa barn – men min kille är livrädd

Det finns så klart saker som faller på vår ansvarslott här i livet, men inom den ramen har vi ändå en hel del frihetsgrader. Framför allt friheten att välja vårt inre förhållningssätt till det vi måste. Men också friheten att själv träda fram, säga sitt om de förväntningar man uppfattar att andra har på en. Kommunicera för att hitta vägar till förändring.

Ni vill självklart inte förstöra er fina relation. Men utan förändring är det just det som riskerar att ske. Frihet kommer ur att man blir mer sann i förhållande till andra. Att man vågar säga hur man har det och vad man känner, utan att för den skull lägga skuld på andra. Det gäller i parrelationer och i alla andra relationer, för vi behöver både frihet och tillhörighet. Det bästa är när vi får uppleva både och, samtidigt.

Somriga utflyktsmål med historisk, kristen koppling