Idéer inom kultur och akademi blir ett existentiellt hot – en smittohärd som måste isoleras.
— Jacob Rudenstrand
Social distansering för att undvika att smitta och bli smittad har blivit vardag för de flesta svenskar. Men samtidigt som coronakrisen kommer att gå över finns det andra områden där distansering har pågått under en längre tid: Den som äger rum inom kulturen och akademin för att inte bli smittad av misshagliga åsikter.
Den 17 mars skrev dramatikern Stina Oscarsson i Svenska Dagbladet om hur hon hade blivit avbokad från att leda ett författarsamtal på Stadsmuseet i Stockholm. Men även om likheten med virusskräcken fanns där, handlade det inte om rädslan för covid-19. Oscarsson, som medverkat i en artikelserie om den polariserade samhällsdebatten, hade samtalat med ”personer med fel åsikter. Och författarna var nu rädda att ’deras åsikter kletar av sig’ på dem.”
Ytterst få reaktioner följde på publiceringen. De flesta kulturevenemang hängde ju ändå på en skör tråd på grund av coronaepidemin. Men journalisten Janne Josefsson grävde djupare och fann ett brev från en av författarna (Dagens Nyheter 27/3): De vill inte bli "en slags gisslan eller alibi för någon som vill propagera för främlingsfientliga åsikter".
Oscarsson var nu en så kallad ”supersmittare”. Här gällde total distansering och att två sina händer från fel värdegrund.
Samma beröringsskräck finns inom universitets- och högskolevärlden. När psykologutbildningen vid Lunds universitet arrangerade workshopen ”Var är pappa?” om maskulinitet och feminitet i arbetsliv och ledarskap kritiserades den av en grupp studenter för att vara heteronormativ och homofob. Läraren Johan Grant avsattes. I studenttidningen Lundagård uttalar sig en annan student om den bisarra situationen: ”Det är oerhört viktigt att man kan ha ett samtal om känsliga saker … Att påstå det som kränkande omöjliggör lärande.”
Eller ta lektorn Inga-Lill Aronsson vid Uppsala universitet som på en kurs förklarade hur man för att hitta information om rasfrågor i gamla arkiv måste söka på ålderdomliga ord. Hon exemplifierade då med att säga hela n-ordet. Det skulle hon inte ha gjort. Bland annat läxades hon upp av universitetets "likavillkorsspecialist" inför både kolleger och fackombud. När ett rektorsseminarium senare diskuterade ämnet bjöds Aronsson inte in i panelen. Hon var ju oberörbar.
Utvecklingen är inte ny. I USA har studenter krävt att de mest prestigefyllda universiteten ska bli ”trygga rum” när litteraturlistor, föreläsare och kurser inte överensstämmer med politiska övertygelser. Idéer inom kultur och akademi blir ett existentiellt hot – en smittohärd som måste isoleras. Men mer än något annat är det förstås den fria åsiktsbildningen som nu hotas.