Tänk om ministerns anhöriga hade varit extrem islamist

Fotbollssupportrar är i någon mån dumma i huvudet. Det får jag säga eftersom jag själv är en sådan. Ta en helt banal matchsituation. Malmö FF:s anfallare har bollen i IFK Göteborgs straffområde. Han får en knuff i ryggen av mittbacken och faller. Vad som skett ger nu upphov till två komplett olika tolkningar:

Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

Om du håller på MFF är straffen solklar och borde åtföljas av rött kort och (minst!) tre matchers avstängning för försvararen. 

Om du är iklädd blåvit göteborgströja ser du i stället något helt annat. Den där ”knuffen” hade inte ens stört ytan på ett vattenglas. Malmös anfallare är således en simpel filmare som förtjänar rött kort och (minst!) fem matchers avstängning. 

Och det allra mest intressanta i sammanhanget: Anta att exakt samma situation i stället hade utspelats nära MFF:s mål. Då hade reaktionerna blivit exakt desamma, men med omvända förtecken. Göteborgarna hade vrålat efter straff, Malmöiterna hade sett det som bevis på göteborgares sorgliga tendens att filma sig till fördelar på varje tänkbar gräsyta.

Ja, exakt så korkade är många av oss på läktaren. Och det är faktiskt värre än så: Vi är på fullt allvar övertygade om att domarna, fotbollsförbundet och samtliga medier ingår i en lömsk konspiration mot just vårt lag och missgynnar det konstant. Och fastän det är skrattretande orimligt skäms vi inte för att torgföra den åsikten på internetforum, kring matcher och på alla ställen där öl rinner ner i strupar värmda av halsdukar i klubbfärger.

Ordet ”tribalism” definieras i Svenska akademiens ordbok som: ”benägenhet att (i första hand) identifiera sig med (och ge eller sträva efter företräde åt) den egna stammen”. Det är en bra beskrivning av fotbollsfolk. Just ordet ”stam” finns med i ett av standardverken om supporterkultur: The soccer tribe (1981) av zoologen och etnologen Desmond Morris.

Länge stod jag ut med läktarens dubbla standarder, men nu märker jag att jag börjat tröttna. Om man buar åt en motståndare som försöker vinna tid genom att ligga kvar på planen extra länge efter avblåsning, men applåderar när den egna spelaren gör exakt samma sak, då är det urtypen för dubbelmoral.

Men det finns ett fenomen som är värre, och betydligt farligare. Det är när samma dubbla måttstockar plockas fram i politiken.

Nyligen avslöjade den antirasistiska organisationen Expo att en svensk minister har en nära anhörig som varit aktiv i en högerextrem och våldsbejakande rörelse, en så kallad aktivklubb. Det är en viktig nyhet. I juni varnade Säpo för just denna typ av grupp, en sorts högerextrem fight club där medlemmarna rustar sig för kommande strider. Flera experter har efter avslöjandet konstaterat att situationen kan vara problematisk för landet och regeringen, bland annat eftersom ministern gör sig sårbar för påtryckningar av krafter som vill Sverige illa.

Regeringen har också fått kritik för att man har så hög svansföring vad gäller att peka ut föräldrar som ansvariga för barnens brottslighet, men nu tiger.

Men vad händer efter avslöjandet? Supportrarna med blåa halsdukar viftar avvärjande och tycker att detta triviala var väl inget att blåsa för. Moderata riksdagsledamöter misstänkliggör medierna – skjuter budbäraren – och andra hejaklackar skriker att den utpekade bara är ett barn, och de där aktivklubbarna är minsann inte så farliga som de ser ut.

Det är en grad av enögd förnekelse som nästan är imponerande.

Och samtidigt är det så lätt att föreställa sig vad som hade hänt om det avslöjats att ett statsråd på den rödgröna sidan haft, säg, kopplingar till radikal islam. Då hade alla de som nu tycker att det hela är överdrivet skrikit gällt om vilken monumental skandal som avslöjats. Medan de andra, de med röda halsdukar, de som nu ropar på att ministerns namn ska publiceras, de hade låtsats som att detta var väl ingenting, låt spelet fortsätta bara.

Det är sorgligt att se hur Expo, som avslöjade det hela, nu från höger målas upp som ett irrelevant propagandaorgan. Samma reflex finns hos debattörer till vänster när de reflexmässigt avfärdar nyheter från sajten Doku, som specialiserat sig på att avslöja muslimsk extremism i Sverige. 

Man måste verkligen inte betrakta allt som Expo och Doku publicerar som oförvitliga religiösa urkunder. Däremot kan vi känna tacksamhet för att de städar fram sådant som demokratins fiender vill dölja, och att de därmed hjälper Sverige att hålla rent mot extremism. 

I stället betraktas de ryggmärgsmässigt som motståndarlaget och viftas bort. Vi måste kunna bättre. Den där blinda lojaliteten är direkt farlig. 

Här finns en viktig uppgift för våra kyrkor och samfund. Uppmuntra medlemmarnas visselblåsarinstinkter. Slå fast att frimodighet är en kristen dygd och att den bästa vännen är den som säger ifrån när du beter dig dumt, inte låtsas som att det regnar.

Var inte rädda för att upprepa det självklara: Med en bjälke i det ena ögat är det övermaga att klaga på medmänniskans flisa.

Jag kan förstå om man inte alltid rider ut med smattrande fanor och sjunger med kritikerkören varje gång som en nära vän eller kollega hamnar i blåsväder. Ibland kan man välja att vara tyst. Kollegan kanske redan får tillräckligt mycket stryk, det finns ingen anledning att kasta den sextioförsta stenen.

Däremot gör man sig bara dum om man försöker tona ner eller blankt avvisar fullständigt berättigad kritik. Då blir man en fotbollsläktarens fanatiker som brölar ”Filmare!” fastän det är helt uppenbart att favoritbacken amputerat motståndaren vid knät med dobbarna som bensåg.