I dikten "Guldstekel" (För levande och döda, 1989) skrev Tomas Tranströmer:
Den störste fanatikern
är den störste tvivlaren.
Han vet
det inte.
Han är en pakt mellan de två
där den ene ska vara synlig
till hundra procent och den
andre osynlig.
Det vilar något skamligt över att vara halvhjärtad. Vi ska vara aktiva, uppbokade, engagerade. Aktiviteten är tecken på att vi är eftertraktade och levande. Men den rastlösa aktiviteten kan också dölja vår existentiella osäkerhet: ”Almanackan fullskriven, framtid okänd”, som Tranströmer skrev (”Svarta vykort”, Det vilda torget, 1983).
Det är lätt att aktivitetshetsen spiller över på tron. Hur många kyrkor finns det inte med (o)uttalade krav på att man ska vara ”hundra procent”? Men en sådan norm riskerar, ironiskt nog, att skapa kristna med en glänsande yta men utan kontakt med sina inre djup. I en sådan gemenskap ska både Gud och människor vara starka och kraftfulla.
I söndagens gammaltestamentliga text hade profeten Elia nyss haft sin största framgång, men direkt efter verkar han ha drabbats av ett djupt depressivt bakslag. I mötet med Gud framhåller Elia hur han har kämpat för Gud. Han blir tillsagd att ställa sig på berget. Först kommer en storm, sedan en jordbävning och till sist eld – men Herren var inte där. Till sist kommer "ett stilla sus" och då vet Elia att han är inför Gud. Människor älskar det kraftfulla, men Gud uppenbarar sig i det tysta och svaga.
Det är lätt att tro att det är vår aktivitet som gör oss förtjänta av Guds nåd och får Gud att vilja närma sig oss. Men sanningen är ju att ingen av oss är ”hundra procent” i tro, överlåtelse och tjänst. Var och en av oss missar målet. Evangelium förklarar att Jesus har varit hundra procent i vårt ställe. Han har varit aktiv för oss utan att missa målet. Yta och djup har varit i fullkomlig harmoni i Jesus. ”Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet.” Vi får tillräkna oss hans fullkomliga aktivitet i tro på Guds löften.
När Jesus undervisar sina lärjungar om Anden förklarar han vad som kommer att vara den helige Andes huvuduppgift: "Han skall förhärliga mig." Anden är verksam och aktiv, men mer lik suset än elden. Det är svårt att gripa om Anden för Anden sätter inget ljus på sig själv. I stället, förklarar Jesus, kommer Anden att förmedla vad denne hör av Jesus, som är Guds ord. Men när Anden zoomar in på Jesus skapar Anden samtidigt vad den belyser (2 Kor. 3:18).
Gud har i alla tider lovat att återställa det som gick förlorat i syndafallet. Genom Jesu seger på korset rev Gud sönder vårt skuldebrev och befriade oss från döden. När Gud flyttar in i oss, genom den helige Ande, omskapar han vårt hjärta och lär oss älska Gud från insidan och ut (Jer. 31:31-34, Kol. 2:11-15). Det gör Anden genom Ordet och sakramenten.
Som Guds barn får vi vara både aktiva och passiva. Inför Gud får vi vila från all aktivitet och ta emot Kristi rättfärdighet som Gud ger av nåd till den som litar på Jesus. Det räcker för att du ska vara fullkomlig inför Gud, oavsett hur bristfällig du själv är. I världen får vi däremot aktivt älska och tjäna våra medmänniskor i den helige Andes kraft.
Gamla testamentet: Första Kungaboken 19:9–16
När han kom fram gick han in i en grotta och stannade där över natten. Då kom Herrens ord till honom: ”Varför är du här, Elia?” Han sade: ”Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv.” Herren svarade: ”Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där.” En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: ”Varför är du här, Elia?” Han svarade: ”Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv.” Herren sade till Elia: ”Vänd tillbaka och ta vägen till Damaskus öken. Gå in i staden och smörj Hasael till kung över Aram. Jehu, Nimshis son, skall du smörja till kung över Israel, och Elisha, Shafats son, från Avel Mechola skall du smörja till profet efter dig.
Episteltext: Apostlagärningarna 1:12–14
Då återvände de till Jerusalem från det berg som kallas Olivgårdsberget och som ligger bara en sabbatsväg från staden. Och när de kom dit gick de upp till det rum i övervåningen där de höll till, Petrus, Johannes, Jakob och Andreas, Filippos och Tomas, Bartolomaios och Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder.
Evangelietext: Johannesevangeliet 16:12–15
Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta.
Psaltaren: Psalm 33:18–22
Men Herren vakar över dem som fruktar honom, över dem som hoppas på hans nåd, han räddar dem från döden och håller dem vid liv i hungertid. Vi sätter vårt hopp till Herren, han är vår hjälp och vår sköld. I honom har våra hjärtan sin glädje, vi förtröstar på hans heliga namn. Herre, låt din nåd vila över oss, ty vi hoppas på dig.