Trots att det finns rasism i Sverige är det inte helt jämförbart med USA:s över 300 år av slaveri och lagstadgad rasism.
— Jacob Rudenstrand
George Floyds död, efter att en polis i över åtta minuter tryckte sitt knä mot hans hals, har med rätta väckt avsky och lett till krav på polisreformer. Samtidigt blottar det ett öppet sår i det amerikanska samhället: den institutionella rasismen.
Slaveriet, som ofta beskrivs som USA:s arvssynd, dominerade som institution i nästan 250 år. Men som Timothy Dalrymple påpekar i en ledare i Christianity Today var slavhandeln bara ett symptom på rasismens virus. Viruset muterade och visade sig därefter i Jim Crow-lagarna ända fram till när Civil Rights Act antogs av kongressen 1964. Skilda offentliga toaletter, tågvagnar och uppdelade restauranger, biosalonger var vardag… Allt för att dela upp svarta och vita.
Än i dag lever människor med minnen av lynchningar och segregerad skolgång. Mycket har förändrats men över 300 år av attityder och sociala normer försvinner inte helt på 56 år. Bearbetningen av detta nationella trauma pågår därför fortfarande.
Samtidigt är det unika med nationella trauman att de är just nationella. Det är positivt att Floyds död och rasismen mot USA:s svarta väcker medkänsla. Vi är en mänsklighet. Evangeliet överbryggar även sådant som hudfärg och etnicitet som kan bli exkluderande gränsdragningar.
Att man på en del håll importerar den amerikanska debatten är dock inte helt oproblematiskt. Trots att det finns rasism också i Sverige, och trots vårt egna historiska bagage, är det inte helt jämförbart med över 300 år av slaveri och lagstadgad rasism. Som Frälsningsarméns ledare Clive Adams, med egen erfarenhet av Sydafrikas apartheid, skriver: "Att leva i Sverige som en 'färgad person' är något helt annat än att leva i USA" (Dagen 12/6). Snarare riskerar vissa aktivisters närmast religiösa betoning av en kollektiv global vit skuld skapa ännu mer splittring.
Detta illustreras av förstörelsen i kölvattnet av protesterna. I Philadelphia har det kollektiva skuldbeläggandet gått så långt att en staty av en välkänd kristen slaverimotståndare attackerades. Förra veckan anklagade aktivister även Winston Churchill för att vara rasist och hans staty blev vandaliserad. Londons borgmästare talar nu därför om att ta bort statyer och minnesmärken över ”olämpliga personer”. Men frågan är om nutidens rasism suddas ut om vi sanerar historien på dem som snarare var barn av sin tid. Försvinner polisbrutaliteten av att gamla monument, filmer och tv-serier censureras?
Skulle Martin Luther King i dag få citera USA:s självständighetsförklaring om att "alla människor är skapade jämlika" trots att texten skrevs av den slavägande Thomas Jefferson? Vi behöver snarare lära oss av historien, inte läxa upp den.