Från estrad till lönnkammare – den verkliga vägen till trovärdighet

Målinriktat ledarskap är något jag alltid värderat högt. Att kunna vaska fram vad som är visionen, vad vi håller på med och sedan kunna motivera varför vi gör som vi gör har alltid varit grundbultar i min syn på gott ledarskap. Likgiltighet inför om det sätt vi är församling på bär frukt genom att fler berörs av evangeliet är i mina ögon förödande.

Öyvind Tholvsen

Ledarskribent på Dagen och föreståndare för Lugnetkyrkan, Falun.

Den frikyrkliga församlingssynen är missiologisk. Det innebär att man tänker om församlingen att det är hennes natur att hon är sänd till sin omgivning med evangeliet. Mission är inte något församlingen har som ett bihang som ett missionsråd kan sköta. Församlingen gör inte mission, hon är mission. Förra veckans ledarkrönika om växtberedskap handlade om detta.

Men när jag som ledare blir som en företagsledare som agerar som om senaste mätningen av framgång utifrån uppsatta mål blir det enda som gör mig tillfreds, då har något helt väsentligt blivit sjukt i min inre värld. Resultatfixering som blir en integrerad del av en församlingsledares person och mående är inget annat än en förbannelse som riskerar att äta upp oss inifrån. Denna sjukdom måste kureras. Förbannelsen behöver brytas.

De senaste tio åren har kristenheten sett otaliga exempel på stora, kända ledare som brustit. Människor som jag själv bitvis sett upp till och läst böcker av, som Bill Hybels, Brian Houston, Ravi Sacharias och Michael Tait, är tyvärr bara några av de ledare som brustit. Även här i Sverige finns exempel. Tyvärr kan vi som står runt och hejar på hjälpa till med att skapa en toxisk dynamik. Vi skapar piedestaler som vi lyfter upp personer på och ger VIP-status. Jesus fick aldrig någon VIP-access.

Mitt i detta måste varje ledare i 2stället medvetet odla sitt eget inre. Andlig fördjupning och mognad sker aldrig uppe på piedestaler. Lausannedeklarationen från 1974, som också är Dagens ideologiska grund, säger följande om hur evangelisation och mognad hör samman: ”Församlingen blir en stötesten för evangelisationen när den sviker evangeliet eller saknar en levande tro på Gud, en äkta kärlek till människorna eller en samvetsgrann hederlighet i allt, även ifråga om personlig framgång eller ekonomi.”

DC Talk-stjärnan Michael Tait anklagas för sexuella övergrepp

En ledare kan fejka en levande tro från en talarstol. Ledarskap måste därför alltid ha ett tydligt fokus i vem den viktigaste personen man leder är: sig själv. Genom att noggrant vårda sitt inre kan sunt ledarskap växa. Det sker inte på estrader eller piedestaler utan i den egna lönnkammaren och tillsammans med goda mentorer som är mogna människor som får komma nära och föra samtalen om det som händer på djupet i mitt liv, även det som jag inte gillar.

Det har inte saknats röster genom åren som bidragit till att ge god vägledning i hur man leder sig själv till en djupare andlig mognad. För den äldre generationen ledare var Richard Fosters bok Vägar till glädje och Gordon MacDonalds bok Ordning i din inre värld guldgruvor. För min generation blev John Ortbergs bok Livet jag längtar efter och Dallas Willards många böcker i ämnet viktiga. I Sverige har också självklart Magnus Malms Vägvisaren varit till stor hjälp. I dag läser många John Mark Comers bok Praktisera vägen och lyssnar till hans många goda inspelningar på Youtube. Förövrigt utmärkt att ägna sig åt i lediga sommarstunder.

Dessa har på olika sätt varit med att etablera begreppet andliga övningar som en del av varje kristens, och i synnerhet varje ledares, vardag. Detta är saker vi sätter av tid till att göra, eller väljer att avstå, för att praktisera vägen eller få ordning i vårt inre. Det är spännande hur denna fåra av andlig vägledning förmår hämta det bästa ur såväl katolsk, ignatiansk spiritualitet som frikyrkliga andliga discipliner.

Dallas Willard skriver om hur vi behöver (1) en vision för vårt eget liv och vad Gud vill forma i oss, (2) en stark intention och vilja att faktiskt ge Gud utrymme att forma detta hos oss och (3) medlen för detta som är just nämnda andliga övningar. Allt för att en levande tro, en äkta kärlek och en samvetsgrann hederlighet ska prägla alla områden av våra liv.

En församlingsledare får med andra ord inte enbart odla en vision för den egna församlingen eller viljan att medverka med sina gåvor för att denna vision ska förverkligas. En lika viktig, om inte viktigare, vision är den som måste finnas om vem jag är tänkt att bli som människa. Nya Testamentet verkar betona denna vision minst lika mycket som församlingsvisionen. Vem vill Gud att jag ska bli? Vad är Guds tanke för mig som människa?

Öyvind Tholvsen: Är din församling beredd på att plötsligt få trillingar?

Församlingen är Kristi kropp. Guds vision för församlingen är att vi ska bli lika Kristus. Att vi ska bli kristna, helt enkelt. Inkarnationen fortsätter genom församlingen. Men om inte detta också får bli varje enskild kristens och ledares viktigaste vision: Att bli lika Jesus – ja, då faller även trovärdigheten i alla församlingens visioner, hur elegant formulerade de än må vara.

Det viktigaste vi som ledare kan göra för missionens trovärdighet är att ta vår egen inre växt och mognad på allra största allvar. Få saker driver missionen framåt på lång sikt mer än ledare som blir trovärdiga på detta område.

Detta är del två av tre i ledarsidans sommarserie om andligt växande. Del ett finns här.