Pandemitrötta församlingsledare: Ni gör världens viktigaste jobb

Det doftar hägg i vårt kök. Senast det gjorde det var vi ganska vilsna och förvirrade efter den konstigaste våren någonsin. Som ledare i en ganska stor församling hade vi kraftsamlat för att förstå hur vi skulle kommunicera i en tid av karantän. Vi hade köpt teknik, planerat allt på nya sätt, sagt till varann att snart, snart är det över.

När häggen nu tar över och fyller lungorna med väldoft igen så är vi inte lika förvirrade längre. Vi talar om det nya normala. Vilsenheten har bytts mot en gnagande oro. Vilka är vi när det är över? Hur har vi förändrats? Hur många kommer mötas igen?

Jag skulle vilja skriva några rader till dig som leder i din församling. Till dig som har haft en brantare inlärningskurva än någonsin det senaste året. Som har funnit dig själv redigerandes film, modererandes digitala samtal och googlandes lekar som sjuåringar kan göra på distans. Till dig som varit måltavla för alla åsikter som annars hade dryftats över kaffeborden men som nu hamnat direkt – och alldeles ofiltrerat – hos dig, den enda som de andra möter.

[ Josefine Arenius: De kristna bubblorna är spräckta ]

Låt mig ge mig på att läsa dina tankar. Du är trött nu. Ensamheten tär. Att ledarskap i en kyrka krävde att du var generalist, det visste du. Men du anade aldrig det här. Och allt det som gjordes förut ska fortfarande göras. Men utan de varma hälsningarna, händerna på axeln i bönen, de nära samtalen över kaffet med Bibeln uppslagen på bordet. Du har stirrat in i kameran för att möta de andras blick. Men ingen har stirrat tillbaka.

Två saker. För det första. Du har fortfarande världens viktigaste jobb. Under året som gått så har du – kanske mer än någonsin – fått bära hälsningar från Gud själv till människor. Du har varit andras fasta punkt, påminnelsen om Jesu kärlek, tryggheten i en oviss tid. Varje kväll tackar människor för dig i sina böner.

Och för det andra. Fortfarande hänger ingenting på dig. Du tjänar en Gud mycket större än restriktioner och polariseringar. Mycket mäktigare än något virus eller någon osämja. Du är ett verktyg i den högstes händer. Du kan släppa ner dina axlar. Gud har kontrollen. Låta Guds Ande leda.

[ Josefine Arenius: Mod att ta ansvar för sitt egna förlåt ]

Det bara slog mig. Kanske behöver du – som ägnar all din tid åt att försöka uppmuntra andra – lite uppmuntran? Nu när doften av hägg plötsligt känns mer uppgiven än full av framtidstro. Jag ber om nytt mod till dig och till oss, och om Guds glädje mitt i allt. Må dofterna påminna dig om Guds omsorg som – likt häggen – inte bryr sig om hur väl du tycker dig ha lyckats. Den fyller alla rum ändå.