Kulturkrönika

Jag vågade inte lita på kraften i tron

Marcus Birro: Om någon frågade svarade jag som det var: “Ja, jag är troende.” Men jag vågade inte lita på kraften i den tron. Jag var där med mina världsliga, flottiga fingrar.

Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.

“Djup ropar till djup” står det i Bibeln. Samtiden saknar både ropet och svaret.

Under en förtvivlat lång tid av mitt yrkesmässiga liv stod jag mitt i samtiden (föreställ dig samtiden som en flod) och hoppades att stranden jag såg skulle rymma ett enda uns av djup, av mening, kontemplation och tröst.

Jag gjorde misstaget att söka Gud i tiden, medan Gud är utanför tiden, bortanför allt, i den allt mer diffusa delen av vårt hjärta som ropar tyst men ihärdigt. Jag tror vi behöver lämna över förtroendet till andra. Vi behöver lära oss lyssna. Vi behöver lära oss att tala mindre.

Jag fyllde femtio år i juni. Den största och värdigaste lärdomen jag dragit är också den innerligaste… Människor behöver utrymme. Människor har sin egen väg, precis som du har.

Under massor av år stod jag vid slutet av alla fester och drog i kanten på duken av det stora bordet mitt i salen. Jag försökte tippa allting åt mitt håll. Jag vågade inte lämna över en enda tanke, ett enda beslut, en enda angelägen del av mitt liv. Om någon frågade svarade jag som det var: “Ja, jag är troende.” Men jag vågade inte lita på kraften i den tron. Jag var där med mina världsliga, flottiga fingrar. Jag gjorde allt jag kunde för att själv bära vasen med det underjordiska regnet. Jag var kung mitt i Guds rike.

Hur det gick? Ja, gissa.

Jag har lärt mig att låta mig bli förvandlad. Jag har stigit ner från mig själv, knutit repet vid stolpen och gått i riktningar jag aldrig skulle kunna ha listat ut själv.

Nu? En annan tillvaro. Jag har lärt mig att låta mig bli förvandlad. Jag har stigit ner från mig själv, knutit repet vid stolpen och gått i riktningar jag aldrig skulle kunna ha listat ut själv. Jag har börjat våga lita på kraften i tron.

Jag har inte längre något behov av att berätta för människor hur eller varför. Det är inte min sak. Den självcentreringen har jag blivit befriad från. Jag är här som ett vittne. Min blick berättar mer än alla aggressiva missioner. Mitt hjärta, om någon frågar, stavar de tre bokstäver som förvandlat mig; Gud.

Men aldrig mer att jag kastar min tro på någon annan. Aldrig mer att jag inbillar mig att jag äger mandat att tillskriva en enda människa något annat.

Jag är en öppen bok. Läs mig gärna. Men aldrig mer att jag lägger min bok i ditt knä och kräver att bli läst. Mina ord är inte länge mina.

Så ser befrielsen ut.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig