Vart sjunde år ska ordningen återupprättas

Det sjunde året är slut och med det även laglösheten på de judiska åkrarna. När Rosh Hashanah nu firas är det inte bara ett nytt år som ska hälsas välkommet, högtiden utgör också en brytpunkt för det som kallas Shmita, viloåret för åkrarna, skriver hon.

Det växte citrongräs och myrten om vart annat i krukorna. Ett grapefruktträd stod hopflätat med strån och ogräs. “Du skulle varit här ett annat år, då hade du sett gurkodlingarna och vinrankorna. Men eftersom det är Shmita, finns bara det som växer vilt här just nu”. Att det här bara var vilda växter hade jag själv aldrig räknat ut, allt såg ut att vara utplacerat av en stylist från Vogue. I min dåvarande pojkväns föräldrars trädgård i norra Israel rådde en spontan ordning där det likaväl hade kunnat vara kaos.

Shmita är ett viloår för åkrar och jordbruksmark som infaller vart sjunde år. Under det året får man inte aktivt bruka jorden. Man får inte plantera, vattna eller ploga. Det som växer vilt på markerna får däremot plockas och det får plockas av alla. För jordarna är året av shmita både vilande och laglöst.

Ordet shmita betyder frigörelse. När Moses skulle göra Guds ord till verklighet förmedlade han även en social implikation av frigörelsen. Alla slavar skulle bli frigivna under shmitan och alla skulder skulle skrivas av. Shmitan har också ett slut. Efter att ha fått vila ska markerna brukas igen och ordningen återupprättas.

Den sociala implikationen av Shmita utgör alltså en inneboende jämlikhetsmekanism i judendomen.

Den sociala implikationen av Shmita utgör alltså en inneboende jämlikhetsmekanism i judendomen. Det kan finnas materiella skillnader och orättvis maktfördelning bland folket, men vart sjunde år träder en kraft in och vrider om. Den utraderar inte skillnaderna och avsikten är inte heller att den ska göra det, men kraften ser ändå till att gruppen inte slits isär genom att öka utbudet av möjligheter. Laglösheten hade lika gärna kunnat skapa konflikter och osäkerhet, men genererar i stället en spontan ordning där möjligheterna blir fler.

Den franska filosofen Frederic Bastiat skriver i sitt verk “Det man ser och inte ser” att resultatet av ett samhälle som är planerat ovanifrån går att se tydligt, medan de innovationer och alternativa lösningar som inte får utrymme i den planerade skissen ligger i det dolda. Shmitan tillåter just de lösningarna att träda fram i ljuset.

Den spontana ordningen är också skild från anarki. Det är inte kaos som är målet. Detta tydliggörs av att Shmitan också har ett slut. Det är nu, när det sjunde året är slut, som den ökade produktionskraften ska tas i bruk och gurkodlingarna åter planteras i israeliska trädgårdar. Det är nu tid för frigörelsens synergier att skina. Det behövs regler, men det behövs också stunder av laglöshet, det är då den spontana ordningen kan komma till sin rätt.

[ Gästkrönika: Sluta reducera judar till offer ]