Recension: Bok om lek utan lekfullhet

Jesuitpater Fredrik Heidings bok om lek rymmer intressanta resonemang om leken som förhållningssätt, men det akademiska språket skaver mot bokens ärende och gör läsningen snårig, skriver Håkan Arenius.

Titel: Lek för Guds skull - lekfullhetens kreativitet, dygder och laster

Författare: P. Fredrik Heiding S.J.

Förlag: Artos (232 sidor)

Genre: Teologi

Leken och kreativiteten har – liksom tron, hoppet och kärleken – den egenskapen att de kan hantera paradoxer. De kan på en djupare nivå förena sorg och glädje, lidande och lycka, jord och himmel, barndom och vuxenliv, vishet och dårskap. Mot den bakgrunden torde leken och kreativiteten höra till de viktigaste gåvorna som de som kallar sig Guds barn kan ge till en polariserad omvärld.

Den som leker lämnar sina inkörda hjulspår och träder i in i en alternativ värld, en värld från vilken steget är kortare till omprövning och nyordning – eller omvändelse om man så vill. Vi är Guds barn, och barn leker. Också med sina föräldrar. Klart Gud vill leka med oss! Det är budskapet i Lek för Guds skull.

Så vad är då lek?

Heiding citerar filosofer som kallar leken “ändamålslös men meningsfull” och applicerar samma synsätt på såväl gudstjänstens liturgi som på fotboll: aktiviteten som sådan har inget syfte utöver sig själv, även om den givetvis får effekter utanför sin egen ram.

[ Jesuitpater Fredrik Heiding: Religion ska vara roligt ]

Heiding menar att kreativitet och lekfullhet kan ingå i allt vi gör. När denna hållning kombineras med en ambition att inte missa någon enda aspekt av ämnet blir texten inte sällan lite snårig. Språket och upplägget skaver mot bokens ärende; när lekfullhet och kreativitet baxas in i ett akademiskt språkbruk tappar läsaren ibland tråden.

Men en tålmodig läsare kan finna pärlor inbäddade i ordmassorna. Som Joseph Ratzingers tanke att gudstjänstens liturgi kan ses som en lekfull förberedelse för livet efter detta på samma sätt som barn leker för att förbereda sig för vuxenlivet: i gudstjänsten kan det fridsrike lekas fram som vi sträcker oss efter men som undflyr orden och som inte ryms i dogmerna.

Så är kanske en av bokens största förtjänster att den visar hur leken just på grund av sin anspråkslösa enkelhet kan öppna vår värld mot evigheten. Leken saknar begränsningar. När tanken får vingar finns en lösning på varje problem och vägen ligger öppen ända in i himmelen.

Heiding för intressanta resonemang om dygderna – jo, lekfullhet kan definitivt räknas till dem – om lekfullhet och kreativitet i Gamla och Nya testamentet och ställer frågan om Jesus hade humor. Svaret är ja. Och ja, han skrattade säkert också fast det inte uttryckligen står så i Bibeln. De många referenserna till teologer, narrar och dårar berikar också – och det är inte sagt att gränsen mellan dem är glasklar.

Vad betyder nu detta till syvende och sist? Ska vi låtsas vara barn? Spela pajas och hoppa och skutta? Eller ska vi bara städat tänka inom oss att “det här var ju roligt”? Det är inte lätt att dra några enkla slutsatser. Kanske fångar skådespelaren Pia Johansson det bäst i en av bokens intervjuer: “Lek är inte trams, det är ett förhållningssätt”. Eller för att uttrycka det med den gamle greken Herakleitos: “Människan är som allra bäst när hon grips av samma allvar som barnet när det leker.”

[ Martin Lönnebo ärvde den sanna glädjen ]