Ivar Lundgren berättar med oförstörd förundran

Författaren Ivar Lundgren har levt ett innehållsrikt liv. Dagens recensent läser en imponerande samling livsberättelser fria från såväl hävdelsebehov som effektsökande blygsamhet.

Titel: Vägen jag fann - Från ateism till karismatiska möten och biståndsarbete.

Författare: Ivar Lundgren

Förlag: Narin förlag (296 sidor)

Genre: Memoar

Drottning Silvia och Shimon Peres, Kathryn Kuhlman och Stanley Jones, David du Plessis och Michael Harper. Ivar Lundgren, handlarns grabb från Lagan, journalisten, FN-soldaten, bibelsmugglaren, författaren, biståndsgeneralen och statssekreteraren, har mött dem alla. Men tro för all del inte att detta är en sådan där memoar där en äldre man ska påminna omvärlden om sin storhet och lägga till rätta alla upplevda oförrätter och missförstånd. Tvärt om! Ivar Lundgren berättar med oförstörd förundran om vägen han fann och människorna han mött utefter den, utan behov av att bättra på sin självbild eller för den delen effektsökande blygsamhet.

[ Ivar Lundgren: Väckelse utan framgångsrecept ]

Det här är i grunden en rak berättelse om författarens yttre och inre resa, förmedlad med journalistisk saklighet, mänsklig värme och en frimodig bekännelse lika mycket till hela kristenheten som till hans egen ibland föraktade pingströrelse. Och då ska vi minnas att en ekumenisk hållning varit mycket kontroversiell under en stor del av Ivar Lundgrens liv. Så mycket märkligare då att han själv verksamt lyckats bidra till den stora ekumeniska islossningen under det senaste halvseklet. Tänk på saker som Jesusfolket, Karismakonferenserna och alla samarbeten som nu finns över samfundsgränser.

Vi lär känna författaren genom de människor han möter. Läsaren finner sig plötsligt mitt i kortbiografier över helandepredikanten Kathryn Kuhlman, pingstledarna Lewi Pethrus och David du Plessis och missionären Stanley Jones. Han rör sig hemtamt bland katolska kardinaler, lutherska biskopar, omtvistade väckelsepredikanter, framstående politiker, medievärldens berömdheter och vanligt folk utan att tappa berättelsens tråd.

[ Den karismatiska väckelsen på 70-talet spred tungotalet långt utanför pingst ]

Lundgren är personlig på sitt eget befriande analytiska vis när han beskriver vägen från barnatro till ateism och tillbaka till kristen tro via agnosticism och inre tumult. Och han bevarar blicken för pingströrelsens storhet även under klarsynta uppgörelser med en del av dess inskränkta högmod och later. Han beskriver Kristdemokraternas tillblivelse och hur han själv gick från stark skepsis till att sitta med i partistyrelsen, bli talskrivare åt Alf Svensson och politiskt sakkunnig på UD. I förbifarten lyfter han de problem som drabbar den som försöker navigera mellan journalistik, politik, samfundsintressen och personlig tro med bevarad integritet i alla roller.

Karismatiken och ekumeniken blev hans stora arenor och efter hand ska det visa sig att den ena leder till den andra. Och till en tredje, som är biståndet. Berättelsen om detta är inte bara Ivars, den är kristenhetens. Författaren förkroppsligar alla dessa väckelsens barn som gjort klassresor och på vägen givit betydande bidrag till bygget av Sverige och världen. Så är detta en bok inte minst för alla “Guds barnbarn” som levt med en skavande hatkärlek till sin bakgrund.

[ Ivar Lundgren: Ansgar var kanske en karismatiker ]

Stanley Jones förkunnelse var enligt Lundgren “fri från all sentimentalitet, intellektuellt redig och klar och samtidigt fylld av en övertygande andlig kraft”. Med den här självbiografin visar han att han själv i hög grad har formats av sin läromästare.

Vägen jag fann har en självklar plats på teologiska utbildningars litteraturlistor såväl som i varje kristens bokhylla.