Recension: Tonkin ger röst åt ökenmor

Titel: Maria av Egypten

Författare: Marie Tonkin

Förlag: Black Island Books (64 sidor)

Genre: Poesi

I den svenska poeten, författaren och kulturskribenten Marie Tonkins tredje diktsamling tecknas en berättelse om Maria av Egypten. Maria lämnade under sent 300-tal Alexandria, där hon levde likt en prostituerad, för 47 år som eremit utanför Jerikodalen. Hon är ett av den tidiga kyrkans helgon och en av de få kvinnliga ökeneremiterna.

“Jag kände genast igen det, vinddraget som sa ­– du och jag vände mig om.” Så inleds Tonkins diktsvit där Maria är diktjag. Maria ska ha fått ta emot ett tilltal likt detta som blev hennes omvändelse i Den heliga gravens kyrka i Jerusalem, och i dag finns därför ett kapell tillägnat henne på samma plats.

Det narrativ som framträder i Tonkins diktkrans är det om ett oväntat och omvälvande gudsmöte som blir Marias omvändelse från stad till öken och avskildhet, från att väcka åtrå och stilla lust till att med skrumpen hud och tovigt hår inte längre kännas igen.

De uppgifter som finns om Maria bygger på muntliga traditioner och en biografi skriven av patriarken Sofronios 200 år efter hennes död. Jag tänker på det medan jag läser Tonkins dikter. På hur hon ger ord och språkets närvaro åt en kvinna som inte skrev för oss att läsa utan snarare vittnade om sitt gudsmöte med sitt liv i andras frånvaro.

Kroppen är en ständig referenspunkt och erotiken närvarande i minnesbilder: “Jag sökte deras brunn men fann endast hunger och lyckligt mättade jag den. Märkena på min hals var aldrig mina, bara avtrycket av en gåva riktad till någon frånvarande.” Men ett annat begär har väckts: “Mitt ljus lärde mig att jag inte behöver uppsöka kärlekens skuggläger” och “bränd av Guds åtrå vilar jag i sanden”.

Maria av Egypten framträder som en mångfacetterad gestalt och Marie Tonkin ger henne ett ärligt tilltal som jag tror kan tala rakt in i mångas hjärtan.

[ Marie Tonkin: Många poeter vet inte att de ber ]