Recension: Sund självkritik av alliansarna

Svenska alliansmissionen är mer intresserade av gemenskap än konsensus i lärofrågor, skriver Håkan Arenius som läst det “ofrivilliga samfundets” självbiografi.

Titel: För en tid som denna – Svenska alliansmissionen. Självförståelse, teologi och ledarskap

Författare: Jakob Svensson, Jonas Melin, Lina Skoghäll (red.)

Förlag: Libris (240 sidor)

Genre: Teologi

Svenska alliansmissionen har skrivit en bok om sig själv. Fram träder en sunt självkritisk, trygg organisation som nyfiket ser framtiden an med fältropet: “Mission är våra rötter, vår identitet och vår framtid.”

[ Enhet möjlig trots olika syn i sekundära frågor ]

Likt alla nya väckelserörelser skulle de ju inte bli något samfund, alliansarna. Fäderna gjorde klart att själars frälsning var viktigare än frågor om dop, nattvard och “kyrkliga intressen”. Så när tre missionsrörelser gick ihop 1919 ingick ordet “allians” i själva namnet, och dagens alliansare hamrar vidare på denna ekumeniska spik. Men de vill inte lägga kraft på att putsa på texter och hitta konsensus i lärofrågor. Hellre vill de lära känna andra som syskon i bön och samtal, och styras av upplevd gemenskap i anden och pragmatiska överväganden.

Denna hållning har lett dem genom decenniers turbulenta ekumeniska landskap och burit god frukt – även om den nog inte alltid varit så enkel. De konstaterar att den stora frågan är vem vi följer och erbjuder sig att visa hur man håller ihop sammanhang där olika uppfattningar kan leva sida vid sida. Ty SAM: s historia visar att enhet i det centrala kan paras med mångfald och frihet i former och uttryckssätt. Kort sagt att missionsuppdraget är viktigare än strukturerna.

Kanske är det denna grundhållning som gjort att många migrantförsamlingar nu söker sig till SAM? Ett faktum som kan vara ännu ett skäl för den breda kristenheten att kroka arm med SAM-folket, ledda av samma insikt som de: vi måste “bli någonting nytt tillsammans”.

Nu ska ingen tro att SAM saknar teologisk kompass. Tvärtom! Den första delen av boken klargör en grundmurad tilltro till Bibeln och en övertygelse om Kristi ställföreträdande död på korset.

[ Alliansmissionens nya ledare: Det här är vår stora utmaning ]

Denna förankring i ett styrande idégods lyser klart genom alla bokens läsvärda spår om mission, om en sund karismatik, om själavård, om att ha omsorg om skapelsen (kan det vara en missionsgärning att rädda en utrotningshotad djurart?), om att plantera församlingar, om kvinnors plats i gemenskapen (sex av bokens 15 författare är kvinnor), om ledarskap, om ungdomars och om musikens roll i församlingen. Alltid med de mest utsatta och de minst nådda i fokus.

Och samfundet som inte ville vara ett samfund lyfter nu vikten av en central organisation. Inte minst uppmanas pastorerna att lära sig mer om sina rötter och sitt sammanhang.

Kanske lever ändå lite av den gamla försiktigheten kvar, för den högaktuella frågan om homosexualitet och samkönade äktenskap berörs inte alls i boken. Tänker alltså SAM huka i tystnad tills larmet lagt sig och analysen skett på andra arenor, för att sedan diskret smyga efter? Det kan ju för all del också vara ett sätt att dra nytta av varandra ekumeniskt.

“SAM är ett tryggt samfund, väl rotat i vår tradition och vår tro, vi har råd att våga,” hävdar Lina Skoghäll.

[ Små församlingar växer - men inte tillräckligt ]

Samtidigt konstaterar Kenneth Petersson och Lars-Gunnar Jonsson självkritiskt att SAM har levt i en trygg vrå av världen allt för länge och kallar nu sitt samfund “ut ur tryggheten och allt det välkända” för “att samarbeta med trossyskon inom olika samfund och kyrkofamiljer. Små församlingar växer – men inte tillräckligt”.

Välkomna ut! Den här boken visar att ni har mycket att bidra med.

Och spetsa öronen, läs och begrunda, du som har ledaruppdrag i andra delar av kristenheten!