Delblanc ansåg att kyrkan förrått Jesus

Titel: Den förtvivlade humanisten

Författare: Lars Ahlbom (red)

Förlag: Carlssons bokförlag

Genre: Essäer

Fångad i sitt jag. Det var så författaren Sven Delblanc (1931-1992) betraktade sin samtids människa. Kärleken har sekulariserats, säger han i romanen Åsnebryggan. Den är inte längre ett heligt livsvärde utan en handelsvara. Och därmed har den mist förmågan att befria den människa som sprattlar likt ett spindeloffer i själviskhetens klibbiga garn.

Essäsamlingen, där nio litteraturhistoriker belyser författarens verk, har fått sin titel från Lars Ahlboms bidrag. “Sven Delblanc var en förtvivlad humanist vars författarskap i hög grad angår oss i dag”, skriver han.

[ Delblanc skriver kärlekslära i formen av legender ]

Delblanc var oerhört produktiv. Och bred. Han skrev debatt- och kulturartiklar vars hullingar ibland rev upp blödande sår. Fienderna blev med tiden ganska många.

Men det blev också beundrarna. Hans romaner präglades av språkligt mästerskap, vare sig det var breda episka verk (som Hedebysviten) eller idéanalytiska böcker fyllda av klassisk bildning (som Jerusalems natt).

Redan i debutverket Eremitkräftan gör Jesusgestalten entré i Delblancs författarskap. Men han finns inte där som Guds son, utan som en mystiker vars radikala kärleksbudskap snarare förråtts än förvaltats av hans anhängare.

Kanske är denna uppfattning särskilt tydligt i Jerusalems natt, som får stort utrymme i den här essäsamlingen. Samtidigt präglar grundackordet det mesta Delblanc skrivit: Makt korrumperar; den förvanskar idéerna. Detta gäller, menar han, såväl inom politiken som religionen.

Sven Delblancs storslagna författarskap har fallit i oförtjänt glömska. Den förtvivlade humanisten är därför en välkommen påminnelse. Och även om Delblanc inte instämmer i den kristna trosbekännelsen, och inte heller stryker kyrkan medhårs, så är han i avhumaniseringens tid något av en profetröst. En röst som säger att när kärleken sekulariseras då mister ordet frihet sin betydelse.