75 år av folkbildning och nya mötesplatser

Studieförbundet Bilda fyller 75, och Magnus Stenberg har skrivit en bok om frikyrkobygget som blev en mötesplats för både ortodoxa kristna och oortodoxa rockmusiker. Resultatet är en spännande reseskildring i tiden.

Titel: Rum för möten – Studieförbundet Bilda 75 år

Författare: Magnus Stenberg

Förlag: Bilda (288 sidor)

Genre: Jubileumsskrift

Bildas historia började den 19 augusti 1947, när representanter för fyra kristna ungdomsorganisationer bildade Frikyrkliga studieförbundet. Men rötterna finns längre bakåt i tiden, i den väckelserörelse som växte fram i slutet av 1700-talet och vars anhängare kallades “läsare “.

Inte bara för att de läste mycket, utan för att de – enligt idéhistorikern Ronny Ambjörnsson – läste på ett nytt, mer inträngande sätt. Han kallar det begrundande läsning, till skillnad från katekespluggandet.

Det var i den traditionen frikyrkorna föddes och frodades, och det var i den andan sju personer vid ett sammanträdesbord i centrala Stockholm grundade det bygge som numera heter Studieförbundet Bilda.

Uppdraget var att bedriva ett öppet bildningsarbete på kristen grund. Här skulle personligheter formas. Men också kollektiven – församlingen och det omgivande samhället – skulle betjänas.

Magnus Stenberg tecknar en idéhistorisk resa, där meningarna bryts och debattens vågor ibland går höga. Skulle det heta att folkbildningsarbetet utövades på den kristna trons grund eller på den kristna livsåskådningens grund? Den sortens vägval, och debatten om formuleringarna, speglas i olika grundläggande dokument.

Relationen mellan studieförbundet och medlemsorganisationerna har inte alltid varit gnisselfri. På 1970-talet krävde en del av trossamfunden större tydlighet med den kristna tron. Och i slutet av 1990-talet blev det stort rabalder kring studiematerialet Mod att älska – om sexuell orientering. I den debatten utgjorde Nya Dagen, som Dagen hette då, arena för en intensiv debatt.

[ Succé för Bildas digitala “cirkelsnack” ]

2003 bytte Frikyrkliga studieförbundet (FS) namn till Studieförbundet Bilda. Den utpräglade frikyrkoprofilen var då för länge sedan försvunnen. Redan 1978 blev fyra ortodoxa kyrkor medlemmar. Några år efter namnbytet klev också Stockholms katolska stift in över tröskeln till det forna frikyrkobygget, som nu blivit ett hus med många rum där olika kulturer kunde odlas.

Genom alla växlingar har dock vissa särdrag legat fast. FS var bara två år när den första studieplanen för musik lanserades. Så småningom kom rocken, kanske lite överraskande, att ta stor plats.

En annan bestående linje är bibelstudiet. I samband med lanseringen av den nya bibelöversättningen år 2000 blev det extra fart på intresset för den kristna trons urkund.

En annan händelse som snabbt satte spår i Bildas verksamhet var flyktingvågen 2015, då civilsamhällets krafter mobiliserades i integrationens tjänst.

Allt detta, och en massa annat, speglas i Rum för möten. I vissa avsnitt blir anhopningen av namn och årtal lite väl massiv. Men det lättas upp av korta inlägg från olika personer, som får ge sitt perspektiv på utvecklingen.

Där fäste jag mig vid några ord av den Bilda-engagerade pingstvännen och teologen Ulrik Josefsson, som varnar för risken att folkbildningen kan reduceras till ett instrument för anslagsgivaren, det vill säga staten. “Om vi går långt i en riktning där vi springer dit pengarna finns, så riskerar vi att förlora vår identitet”, säger han.

Och det slår mig att frågan om identitet varit het hela vägen, från FS födelse 1947 tills i dag. Något som Magnus Stenberg redovisar öppet och ärligt i sin – trots alla namn och årtal – välskrivna och spänstiga text.

[ Hur kristet är Bilda egentligen? ]