Bok om bön - till kroppens försvar

Titel: Låt kroppen tala: Dominikus nio sätt att be

Författare: Fredrik Heiding

Förlag: Artos (213 sidor)

Genre: Teologi

Protestantismen sägs ofta ha medfört att ordet blev viktigare än de kristna praktikerna.

Det finns materiella orsaker bakom det här: Kyrkbänkar byggdes och församlingen blev sittande i prydliga rader. Helgonbilder revs ut och kyrkobesökaren hade därför färre heliga hållplatser i kyrkorummet att orientera sig kring.

I Låt kroppen tala beskriver jesuitpatern Fredrik Heiding dessutom hur den västerländska filosofin ända sedan 1600-talet utgått från en uppdelning mellan kropp och själ.

För kyrkan har det betytt att själen har värderats högre än kroppen, som ju utgör själva förutsättningen för människan att öppna sig för Guds tilltal.

För att initiera en diskussion om kroppen väcker Heiding liv i en 800 år gammal, kort skrift om Dominikus olika sätt att använda kroppen i bön. Rent konkret: Ibland låg han på golvet, ibland stod han med uppsträckta armar, och så vidare.

När Heiding går in på vad skriften kan betyda för oss i dag är fokuset katolskt, men frågan ekumenisk. Mer än så. Frågan är relevant för alla som vill nå en fördjupad förståelse av vad det är att vara människa.

Heiding beskriver nämligen hur vi lever i en tid av “kroppslöshet”. Det kan verka som ett paradoxalt begrepp i en tid av otaliga hälsotrender. Men Heiding förklarar hur allt från digitalisering till ökat stillasittande underminerar kroppens ställning.

En sak slår mig: Intellektualiseringen av teologiska frågor är svår att komma ifrån. Till och med den bok som ska försvara den intuitiva spiritualiteten presenteras i en, för den filosofiska nybörjaren, svårtillgänglig och genomgående akademisk framställning.

Men komplexa frågor kräver djupt tänkande, och boken passar den som vill läsa en övertygande samtidsspaning med teologiska implikationer.

[ Fredrik Heiding: Religion ska vara roligt ]