Böcker

Djärvt, frankt och omskakande när Delsol tecknar kristenhetens död

Håkan Arenius har läst “Kristenheten slut som västerlandets samhällsbärare”

Den moderna människan tror inte längre på de stora berättelserna och kyrkan har spelat ut sin roll som samhällsbärande institution. Det menar filosofiprofessorn Chantal Delsol som i sin bok “Kristenhetens slut” sammanfattar sexton sekels kyrkohistoria på 130 sidor. Dagens recensent Håkan Arenius läser en uppgörelse med kyrkan som kan vägleda oss in i framtiden.

Titel: Kristenhetens slut som Västerlandets samhällsbärare

Författare: Chantal Delsol

Förlag: Norma (131 sidor)

Genre: Kyrkohistoria

Kristendomens tid har varat från slaget vid Frigidus år 394, då kristendomen slutligen segrade över de gamla romerska religionerna, till slaget om den fria aborten i andra hälften av 1900-talet. Vi är nu med om dess dödsryckningar. De började anas vid den franska revolutionen 1789 och kristendomens återtåg är sedan dess en nästan exakt kopia på det som hände när den själv bröt igenom på 300-talet, men i motsatt riktning. Nu ger kristendomen vika för modernismen och en ny hednisk tid tar över. Båda rörelserna är lika obevekliga.

Så kan den katolska filosofiprofessorn Chantal Delsols bok om kristendomens uppgång och fall sammanfattas.

På 130 sidor hinner hon avhandla mer än sexton sekels religionshistoria. Frågor om modernitet, sanning, makt och civilisation löper som röda trådar genom texten medan ämnen som hedendom, ateism, panteism, ekologi, evangelisation, abort, homosexualitet och mycket mera sätts i sammanhang genom återkommande inpass eller korta omnämnanden. Det är djärvt, frankt, omskakande och stimulerande, trots de dystopiska förutsägelserna om kristendomen. Det är lärt så man baxnar, nära nog varje sats är meningsbärande. Referenserna till stora tänkare står som spön i backen, men tack vare de välfunna, korta citaten stör inte alla namnen läsningen.

“Kristenheten slut som västerlandets samhällsbärare” av Chantal Delsol.

Det är inte kristendomen som lära, utan som samhällsbärare, som Chantal Delsol vill åt. Den har genom seklerna fått en position genom sin välgörenhet och sina pastorala insatser. Under de första seklerna skedde det i västvärlden mycket genom sjukhus och under det senaste seklet genom fritidsgårdar och ungdomsverksamhet. Detta har gett starka nätverk och ett varaktigt inflytande över lagar och seder, det vi kallar ett kristet samhälle. Samtidigt har kyrkan oftast varit en del av det system som gynnat institutionen framför individen. Och nu är samhällstrenden den motsatta.

Kyrkan kan bli det tysta vittnet, Guds hemliga agent som har ett inflytande genom sitt vittnesbörd.

Kristendomens fall inleddes när tron på en enda Gud som blev människa krossades, menar Delsol, och massornas återkomst till kristendomen kan bara åstadkommas genom evangeliets eld och “en kärlek starkare än döden”. Kyrkan måste bli ett fältsjukhus som läker livets sår “i permanent otrygghet”. Den kommer att vara sysselsatt med att leva och överleva – och det räcker fullständigt. När man inte kan vara en makt kan man ju vara en förebild!

Eftersom den postmoderna människan inte tror på stora berättelser som kristendomen eller marxismen bör kyrkan hitta en annan existensform. Hon kan bli det tysta vittnet, Guds hemliga agent som har ett inflytande genom sitt vittnesbörd. Kyrkan behöver nu dygder som sinnesro, tålamod och uthållighet. Ty det kommer alltid att finnas en grupp trogna som utgör kyrkan, även om den civilisation som inspirerades, ordnades och leddes av kyrkan tillhör historien. Och det är inte säkert att Gud förlorar på den förändringen!

Att bokens hela kontext är väldigt fransk och katolsk är dess största svaghet. Blicken når aldrig bortom Paris och Rom och i stort sett inte utanför Katolska kyrkan. Men den läsare som bestämmer sig för att utan mellanled låta orden tala in i en svensk kontext finner snabbt att de startar en sorts fyrverkeri av tankar om kyrkan i dag. Denna frustande, intellektuella och andliga uppgörelse med hur kyrkan förvaltat sitt pund under århundraden har mycket att säga vår samtid.


Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig