I sin nya bok tar kulturantropologen ett helhetsgrepp om tillvaron. Det är vågat, men djupt sympatiskt tycker Dagens recensent Per-Johan Thörn Wistrand.
Titel: Där pendeln har sitt fäste – om det eviga i människan
Författare: Mikael Kurkiala
Förlag: Verbum (288 sidor)
Genre: Fackbok /Antropologi /Teologi
Vad handlar den här boken egentligen om? Under läsningen ställer jag frågan till mig själv gång på gång. Och ja, den är svår att svara på. Det är så att säga betydligt lättare att redogöra för händelseutvecklingen i en klassisk deckare.
Några förslag skulle kunna vara: Där pendeln har sitt fäste är en utmaning i att tänka långsiktigt (bortom snabba vinstkrav), en inspiration till att se människan som någon som har ett värde oavsett vad hen presterar samt ett uttryckligt vurmande för perspektiv där världen uppfattas som sammansatt ifråga om natur, miljö, andlighet, religion och vardagsliv.
Detta gör Mikael Kurkiala med vad jag uppfattar som en genomgående ödmjuk vilja att skapa hopp mitt bland svarta nyhetsflöden och varningar för klimatkollaps. Hopp trots allt, men också “i allt”. Går det att få ihop allt det splittrade och finns det någonstans en fast punkt i en konstant rörlig tillvaro? Finns det till och med viktiga värden som inte går att mäta? Författaren diskuterar bland annat svårdefinierade begrepp som “helighet” och “själ” i detta fascinerande upprop för nyanser och mångtydighet. För kvalitet framför kvantitet.
Mikael Kurkiala är docent i kulturantropologi och har sin bas som forskare vid Svenska kyrkan. Under fältstudierna för sin doktorsavhandling tillbringade han flera år under 1990-talet hos lakotafolket i Pine Ridge-reservatet i South Dakota i USA. Observationer därifrån fördjupar texten tillsammans med reflektioner kring hur andra ursprungsbefolkningar tycks förstå världen. På vilka sätt påverkar de sammanhang jag lever i hur jag uppfattar verkligheten och dess många lager? I en passage om symbolisk konst hos aboriginer i Australien visar författaren exempelvis hur fantasi kan vara en väg till djupare förståelse i stället för verklighetsflykt.
I en annan del av boken prövar han hur vår inställning till världen förändras utifrån om vi ser på den som ett objekt eller ett subjekt. I det förra fallet lutar det åt att samhället är något vi kan använda för våra egna privata intressen medan det i det senare mer kommer att stimulera ansvar och relationer i en gemenskap som vi bygger tillsammans.
“Andlig mognad handlar om att vidga radien för det moraliska ansvaret och kärleken”, skriver Kurkiala mot slutet. Det är lite som att boken når sitt klimax i de här orden. En välformulerad mening som rymmer så mycket om hur vi förhåller oss till varandra och något större än oss – kanske med namnet Gud.
Att ta ett helhetsgrepp om tillvaron såsom Mikael Kurkiala gör i Där pendeln har sitt fäste är vågat, men också djupt sympatiskt. Han skriver på ett sätt som gör världen större.
[ Mikael Kurkiala: "Jag klamrade mig fast vid något som helt saknade grund" ]
