Kulturkrönika

Det är en kristen gärning att vara öppen med sin kamp

Camilla Lif: Om såren är för blodiga så kan man göra en annan distinktion: att predika utifrån sina ärr.

Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.

En intervju dyker upp i min filterbubbla, och jag hajar till. Den är med skådespelaren Matthew Perry, som spelade Chandler i tv-serien Vänner – en serie som var och är en glädjekälla i mitt liv. En serie som jag återvänt till åtskilliga varv när min själ behövt bli lite mer obekymrad och mindre ångestriden.

I intervjun berättar Matthew Perry om sitt liv och sitt missbruk. Efter att nästan ha dött i en Ecmo-maskin på sjukhus, efter att kroppen nästan gett upp, bestämmer han sig för att han måste göra något med den extratid han fått, efter att ha överlevt, trots allt. Så han bestämmer sig för att skriva en bok, för att möjligen kunna hjälpa andra som lever i missbruk. Inte genom att ge klämkäcka tips, utan genom att berätta om sitt liv. Han har ju räckvidd, säger han. Eftersom han är en världskänd skådespelare så har han räckvidd. Den vill han göra något gott med.

Som präst har man också räckvidd. Absolut inte “världsberömd skådis”-räckvidd, men som präst står man och talar inför människor som lyssnar. Det finns en mängd motstridiga principer kring hur en präst ska förhålla sig till en församling. “Personlig, men inte privat” är en vanlig princip.

Jag måste ärligt säga att jag inte vet vad som är vad. Vad är personligt (bra) och vad är privat (dåligt)? När jag bett mentorer av olika slag att vara lite mer specifika så har jag exempelvis fått förklaringen att man kan antyda svårigheter, men inte uttala vilka. Men jag tycker bara att det spär på fantasier, och skapar en märklig syn på prästen.

Om såren är för blodiga så kan man göra en annan distinktion: att predika utifrån sina ärr.

—  Camilla Lif

Så nu försöker jag – efter 23 präst-år – formulera hur jag ser på saken: Det är en kristen gärning att visa sina sår. Jesus gjorde det, alla jag har nära mig har gjort det, Matthew Perry gör det.

Om såren är för blodiga så kan man göra en annan distinktion: att predika utifrån sina ärr. Om man predikar utifrån sina öppna sår så kan församlingen bli oroad och få omvårdnadsinstinkter (vilket man för all del också kan fundera över om det alltid vore helt fel?) men om man predikar utifrån sina insikter och erfarenheter, så tror jag att det är ett alldeles utmärkt sätt att vara präst på.

Jag har alltid älskat den realistiska människosyn som kristen tro ger uttryck för. Att ingen människa är fullkomlig. Att det finns förlåtelse, nåd och barmhärtighet. Att vi är de nya chansernas folk, och att vi aldrig är uträknade.

Så varför ska en präst inte berätta om sina svårigheter, när det passar utifrån bibeltexten? Det var oerhört befriande för mig när jag insåg att vi människor nästan alltid gör misstaget att jämföra våra insidor med andras utsidor, och att utsidorna alltid har en glattare yta än vad insidorna har. Jag tycker att präster ska visa sin insida. Om det är privat eller personligt bryr jag mig inte så mycket om.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig