Jag vågade mig fram till Jesus i det mörka hörnet

Igår kväll, på kvarterskrogen vid korsningen av Myt och Verklighet, spelade de Miss Lis låt “Hälsa Gud”. Och, där i hörnet där drömmar blir tydliga, såg jag Miss Li. Det är så det blir i just den här korsningen: allt sammanstrålar. Myten. Människan. Mötet. Jag såg henne gå fram till den där mannen som nästan ingen vågar prata med. Han som sitter vid alla bord, egentligen, men för många av oss väntar han just här: i korsningen av Myt och Verklighet.

Jesus, heter han. Titel: Frälsare.

Det var hennes röst som drog min uppmärksamhet till det mörka hörnet där han satt. Varför sitter Jesus i mörkret? Kanske för att det är där han behövs. Jag vet inte om jag hade upptäckt honom i dunklet utan hennes ord. Miss Lis röst är ju distinkt. Den ställde frågor. De viktiga frågorna.

Och hennes röst vibrerade av hela mänsklighetens frågor.

Hon sade att hon försökt ringa till Gud, men inte fått svar, så hon bad om framtidstro, om lugn och ro, och bytte snart pronomen från “jag” till “vi” - hon talade för oss alla. Hon sade vad Bibelns människor också sagt, vad alla människor kanske sagt. Hur ska vi orka en dag till? Hur ska vi orka utan att veta varför?

Jesus sade något, men jag kunde inte höra. Jag satt där med min Pepsi Max och lyssnade efter svaret. Jag kunde höra Miss Li ge uttryck för våra frågor, men jag kunde inte höra Guds röst. Guds röst verkar sällan dåna fram med de rätta svaren. Den är personlig. Tystlåten. Det är ju bara en av de saker som är så enormt frustrerande med den.

Guds röst verkar sällan dåna fram med de rätta svaren. Den är personlig. Tystlåten. Det är ju bara en av de saker som är så enormt frustrerande med den.

Jag såg ryggen på Miss Li när hon gick, försökte tolka kroppsspråket. Hade hon fått svaren? Jag vågade mig fram.

“Vad säger du?”, frågade jag honom, “vad är ditt svar?”

Jag såg på honom. Väntade. Han log milt, som för att säga att det beror på frågan. Jojo.

“Jag tycker hennes frågor var bra”, sade jag listigt och satte mig tillrätta vid hans bord. Väntade på svaret, det stora Svaret. Han sade:

“Det tycker jag med.”

Vi satt där. Jag ville formulera den perfekta frågan, eftersom han tydligen inte tänkte göra jobbet åt mig. Han nickade uppmuntrande. Jag kom inte på något att säga.

Och så upptäckte jag att hans blick gjorde frågorna överflödiga. Det spelade ingen roll om jag faktiskt hade något att säga. Det var inte viktigt hur vasst jag kunde formulera min existentiella längtan, mitt hopp och min förtvivlan. Det som räknades var att han satt här. Delade min verklighet.

[ Charlotte Frycklund: Bibeln är ett raster att lägga över mina egna erfarenheter ]

Gud som inte slänger ur sig välformulerade svar, men som är villig att sitta med mig när jag försöker komma på vad jag ska be om.

Gud som inte tränger sig på, utan väntar i hörnet, på att jag ska komma fram.

Gud som inte vill vinna debatterna, utan väljer att vänta in mig.

Och med Miss Lis låt i mitt huvud tänkte jag att det var en bra plats att sitta, intill en Gud som ler milt.

[ Lennarth Hambre: Miss Li utmanar Gud ]