20 juni 2021

En tidning på kristen grund



Musik

Det vackra fortsätter vibrera starkt

Loney dear

A lantern and a bell”

(Real world records)

Betyg: 4/5

Musikern Emil Svanängen (Loney dear) och författaren Jens Lapidus har något gemensamt i min föreställningsvärld: Att öppna deras nya alster är som julafton för ett barn. Förtätad förpackad förväntan. Jag tänker på det när “A lantern and a bell” spelas från surfplattan placerad på samma vardagsrumsbord som “Paradis city”.

Det förväntansfulla “barnet” blir inte besviket i något av fallen.

Emil Svanängens musik är lite som en musikal där tidigare verks melodier återkommer och ger genklang in i nya sånger. Så även här. Lyssnaren vaggas till ro i igenkänningens trygga famn, trots att just de här låtarna inte getts albumets form tidigare. Kan man till och med ana lite av gamla “Håll mig” i “Mute/all things pass”?

Röst och piano står nu ofta i första rummet. Lika känslomässigt som tidigare, men med mindre av elektroniskt blipp-bloppande och mer av stegring från avskalat till storslaget.

“Some travelled big oceans in boats with no names.” I “Habibi (A clear black line)” förenas musiken och migranternas brutala verklighet. Sedan jag hörde den i Musikhjälpen första gången har den dröjt sig kvar. Men kanske är ändå “Interval/Repeat” med sina Sigur Rós-doftande sluttoner den alldeles för korta anrättningens snyggaste låt.

I en avlägsen tid, under en Loney dear-konsert på Pustervik i Göteborg, höjde jag min röst över publikens brus och ropade att han skulle spela låten med textraden “I dag är jag golvad av Jesu kärlek.”

– Om 10 000 år! blev svaret.

Avrundat är det ännu 10 000 år kvar till det utlovade giget och jag har slutat ropa efter just den låten. Men fortfarande hör jag mer än de svepande ljuden, frammanade medelst allehanda klaviaturer, vibrera. Or was it in my head?

Fler artiklar från Musik

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar