Samvetsfrihet en mångfaldsfråga

Ansökningsperioden till högskolorna har inletts, och kanske funderar någon läsare på att studera till barnmorska? Det är ett spännande yrke, enligt såväl utbildare som fack. Ett självständigt och omväxlande arbete, enligt en standarformulering som återfinns på nästan alla hemsidor.

Men som Dagen tidigare skrivit om så har senaste året gjort tydligt att det finns gränser, även för barnmorskans självständighet och omväxling. Ingen får undslippa aborterna – trots att det inte listas som en arbetsuppgift på reklamblad och hemsidor för utbildningen. Högskolan Dalarna nämner åtta arbetsområden för en barnmorska: allt från ansvar för kvinnans reproduktiva hälsa, till förlossningsvård och vård av nyfödda barn.

Men inte ett ord om aborter.

Anledningen är att aborter utgör en marginell del av de flesta barnmorskors arbetsliv. Majoriteten söker sig dessutom till yrket för att fostra liv snarare än att avsluta det.

I Europarådets resolution 1763 anges att ingen vårdpersonal ska tvingas att medverka vid aborter, eller diskrimineras för att man inte önskar göra det. Sverige väljer att ignorera detta, och utgör genom sin vägran att ge medborgarna rätten till samvetsfrihet ett europeiskt undantag.

Varför? Det finns egentligen inga rationella argument.

Det påstås att det är schematekniskt krångligt, men som all information om yrket visar är detta en begränsad del av jobbet – något som Svenska barnmorskeförbundets ordförande också medgett.

En annan farhåga är att den fria aborträtten hotas – för tänk om horder av barnmorskor helt plötsligt skulle välja att vägra? Sansade människor inser naturligtvis att detta är ett helt orealistiskt scenario. Men även om det skulle ske: vill vi verkligen ha ett samhälle där individer tvingas att utföra etiskt problematiska handlingar mot sitt samvete?

De djupare skälen mot samvetsfrihet är känslomässiga. Vi är i Sverige ovilliga att erkänna abort som ett etiskt dilemma. En barnmorska som inte vill utföra ingreppet riskerar att påminna sina kolleger om detta faktum.

Men om våra bekännelser till mångfald ska vara något mer än ord, så måste vi acceptera olikhet även när det är obekvämt. Mångfald är mer än ett varierat utbud av maträtter. Den som vill leva i ett samhälle präglat av mångfald måste vara beredd att bli provocerad och utmanad i sina värderingar.

Detta är inte Sveriges starkaste gren. Vi påstår oss gilla olika, men ger minimalt utrymme för avvikare.

Om vi lärt något av Europas 1900-tal, så är det att det har ett egenvärde att tillåta människor att följa sitt samvete. I ett demokratiskt samhälle borde inte medborgarna disciplineras till konformitet i etiskt svåra frågor, utan tvärtom uppmuntras att följa sin etiska kompass. Den accelererande utvecklingen inom sjukvård och genetik gör att vi kommer att ställas inför många dilemman framöver. Vad Sverige behöver då är inte lydiga utförare, utan etiskt reflekterande medborgare.