På tok för tidigt blåsa faran över

Det blev ingen "grexit", inget grekiskt utträde ur eurosamarbetet och därmed åtföljande återgång till lokal valuta. I stället blev det efter en tuff mangling natten till måndag ett "agreekment", en överenskommelse om fortsatta nödlån med fortsatta åtstramningar och reformer som grekisk motprestation.

Den som tror att allt därmed är frid och fröjd misstar sig å det grövsta. Det är alldeles för tidigt att andas ut, både för kriströtta greker och för en oroad omvärld.

En första stötesten som kan stjälpa hela lasset är att det grekiska parlamentet ska godkänna avtalet. Så sent som förra helgen resulterade folkomröstningen i ett rungande ”oxi”, ett nej till att acceptera nya krav från långivarna. Det vill till att premiärminister Alexis Tsipras uppammar all övertalningsförmåga han besitter för att övertala såväl sina anhängare som sina politiska motståndare till att nu i stället svara ”ne” med åtföljande höga risk för svekanklagelser från väljarnas sida.

Nästa hinder, sannolikt lättare att ta sig över, är de politiska godkännande som krävs i övriga euroländer. Och sedan återstår ”bara” resten, att i raketfart genomföra en lång rad genomgripande reformer på allt från skatte­området till färjetrafiken och apoteksväsendet. Det är sådant som normalt även under ordnade förhållanden kräver åratal av utredningar, förberedelser och politiskt stötande och blötande.

Att allt som företas ska ske under strikt kontroll av långivarna riskerar att bli svårsmält för de stolta grekerna, som under krisens förlopp sällan försummat chansen att påpeka att landet är demokratins vagga.

De europeiska börserna, däribland den svenska, reagerade med lättnad och stigande kurser. Just så kortsiktigt fungerar aktiemarknaden. Skulle ett bakslag hota eller materialisera sig kan vändningen nedåt bli snabb och brutal. Att den brittiska storbanken Royal Bank of Scotland med stora engagemang framför allt i grekisk rederinäring, samtidigt som EU-ledarna omfamnade varandra, offentliggjorde att den beslutat att lämna Grekland borde lägga sordin på jubelropen.

Det finns, som bland andra finansminister Magdalena Andersson påpekar, paralleller med bankkrisen i Sverige på 1990-talet. Då var det de svenska bankerna som efter vidlyftig utlåning utan adekvat kontroll av säkerheterna fick en statlig överrock med hårda nypor, nu är det den grekiska nationen som sätts under förmyndare.

Då gick det vägen. Bankerna kom på fötter och förvandlades på nytt till vinstmaskiner för ägarna, på ett sätt som sticker i ögonen på var och en som minns när en aktie inte var värd mer än priset på en korv med bröd.

Det kan gå vägen även för Grekland. I så fall gäller inte bara för grekerna utan för hela EU att dra lärdom av det som hänt nästa gång någon knackar på dörren och ansöker om inträde, eller om att få bli en del av valutagemenskapen.