Joel Halldorf: Vänd mot världen hittar kyrkan enhetens väg

En inåtvänd kyrka kan bli intellektualiserande och upptagen med detaljer.

—   Joel Halldorf

På högstadiet, när vi läste religionskunskap, fick vi lära oss om skillnaderna mellan olika trosinriktningar. Vad som gjorde katoliker annorlunda än lutheraner, och vad som skilde kristna, muslimer och judar från varandra.

Men min lärare tillfogade alltid en fråga. Hon lät oss läsa en bön från den tradition vi studerade, och så frågade hon: ”Kan en lutheran stämma in i den här katolska bönen?” Eller: ”Skulle en kristen kunna be med orden ur den här judiska eller muslimska bönen?” Och svaret var nästan alltid ja.

Jag tänker ofta på det, särskilt när kristna betonar avstånden inom kyrkofamiljen. När de pekar på olika ämbetssyn, nattvardssyn, kyrkosyn, frälsningslära och skillnaderna framstår som enorma.

Det är så lätt att vi vid dessa tillfällen glömmer allt som vi har gemensamt. Att vi läser samma Bibel och stämmer in i samma trosbekännelse. Dessutom kan vi be tillsammans – och vi sjunger ofta samma sånger. Det finns en ekumenik som inte handlar så mycket om läror och trossatser, utan om spiritualiteten och vad vi gör.

Lovsången "The Blessing" som nu sprids över världen är ett exempel på denna slags ekumenik. Det började med att 30 kyrkor i Pittsburgh la upp en karantänversion av sången på Youtube. Sedan gjorde 65 kyrkor i England samma sak, och nu har en svensk version med 120 församlingar släppts. Här sjunger frälsningssoldater, katoliker, svenskkyrkliga, Hillsongmedlemmar, ortodoxa, New Wine-folk och Equmeniakyrkliga tillsammans som en kör. Förenade i bön och lovsång under denna dramatiska och på många sätt dystra vår.

Se även The Blessing Sverige sjunger Herrens välsignelse i sociala medier

Det är ett vackert vittnesbörd, och det visar på enhetens väg i en tid som ofta upplevs som både polariserad och fragmentiserad. För det är en brokig skara som sjunger tillsammans. Samfund med en historia av konflikter bakom sig, och en del församlingar som inte är vana att släppas in i de kyrkliga finrummen.

Men en är Herren, och en är också sången.

Ibland har vi tänkt att enhet är något vi uppnår via förhandlingsbordet. Först ska vi bli överens, och sedan kan vi leva tillsammans. Den ekumeniska drömmen är ett dokument där vi rett ut alla meningsskiljaktigheter. Men även om det arbetet är viktigt är det inte den enda vägen. Genom att börja dela liv kan vi få inse att avståndet är kortare än vi trott. Vi har ju lärt oss att fokusera på skillnad, men när vi går bönens väg inser vi många gånger att skillnaderna var mindre viktiga än vi trodde.

”The Blessing/Välsignelsen” kan hjälpa oss att upptäcka en enhet som vi inte visste fanns. Samtidigt lär den oss att en kyrka som vänder blicken utåt lättare kan skilja mellan centralt och perifert.

En inåtvänd kyrka kan bli intellektualiserande och upptagen med detaljer. Men vänd mot världen finner kyrkan den enhet som är nödvändig – för att världen ska tro.