Än idag talar vi om Potemkins kulisser, de som sätts upp för att dölja det vi inte vill visa eller prata om. Jag ser dem ofta. Låt oss återkomma till dem.
Men Grigorij Alexandrovitj Potemkin först. Han var kär. Att man gör dumma saker då, vet väl alla som provat. Om han var förälskad i tsarinnans person eller i makten hon gav honom får vi aldrig veta. Vid tiden för den här historiens tilldragelse var han ändå sedan länge utbytt mot nya favoriter, men det gör liksom inte så mycket för sensmoralen. För makt hade Grigorij och furste var han på hennes order. Så visst vore det kittlande om det var olycklig kärlek som fick honom att tänja på sanningen, och om det var det där andra så blev platsen i historieböckerna ändock densamma.
Att Katarina den Stora år 1777 annekterade Krim “från och med nu och för all framtid” kastar mörka skuggor in i vår tid. Särskilt för krimtatarerna och andra på halvön. Året efter annekteringen skulle Katarina få se hur vår Grigorij klarat uppgiften att få Svarta havets pärla att blomstra. Enligt propagandan från hans kritiker, vilket kan sätta sanningshalten i hela historien i fråga men inte heller det hör riktigt hit, hade han inte lyckats tillräckligt bra för att vilja visa tsarinnan. Vem kan klandra honom? När blir produkten av vårt arbete någonsin så vackert som vi fantiserat om att det ska vara när vi visar vår kära?
Det är i varje fall då han ska ha gjort sitt historiska missgrepp. Längs Katarinas droskfärd, om nu de pråliga tåg av betjänter och rådgivare som följer en tsarinna och en furste i spåren kan kallas droskfärd, hade Grigorij låtit resa teaterkulisser av storslagna byggnader och livfulla byar. Det verkliga eländet efter krig och stormaktskamp fick levas där bakom. Riktiga människor skulle inte besvära tsarinnan, eller hennes idéer om furstens storhet.
[ Läs mer: Elisabeth Sandlund: Kristersson kan lära sig om integration av Mose ]
Och sedan dess kallas det alltså potemkinkuliss. När vi döljer det vi inte vill visa bakom något mer passande. Och mäktiga tornar de upp i vår tid, framför det ingen vill tala om längre.
Det märkliga är att de inte längre är särskilt vackra. Jag tänker främst på det vi kallar integrationsproblem. Högst verkliga och rejäla problem, inte alls på låtsas.
Men lika väl ställs de upp för att dölja lika verkliga, och ibland kanske till och med större, problem. Att man hellre bygger bostäder för de rika än för de många, att klyftorna växer och segregationen ökar, att barnen inte får tillräckligt med tid med sina lärare. Så fort vi ska prata om det drar någon fram invandringen, och så går vi alla i gång på debattcylindrarna. Trots att skolan knappast är bättre eller bostäderna lättare att ha råd med där invandrarna är färre.
Men med kulissen rest behöver man inte komma med skarpa förslag om fler lärare, billiga hyresrätter, stoppade utförsäkringar eller blandade bostadsområden. Det räcker med att vara hårdare mot de nyanlända som ändå inte har röst i debatten.
Integrationsproblemen är allvarliga nog för att stå för sig själv. De behöver inte förklara allt annat.
— Gustav Fridolin
Särskilt märkligt blir det när integrationsproblemen hålls fram för att dölja det som faktiskt är bra i vårt land. Ta skolresultaten. De blir bättre. Inte på grund av politiker. Utan för att lärare kämpat, elever ansträngt sig och föräldrar engagerat sig. Äntligen går det åt rätt håll. Men nu döljs allt det bakom en, i och för sig befogad, fråga om varför många med annat modersmål inte gjorde Pisa-provet. Så görs hela sanningen om skolans kraft till myt. Trots att OECD som gör Pisa svarat att allt är i sin ordning, att alla andra internationella mätningar visar samma sak och att våra egna betygsresultat också går upp (och gjorde så redan innan pandemin ställde in de nationella proven).
Integrationsproblemen är allvarliga nog för att stå för sig själv. De behöver inte förklara allt annat. Men den stora kulissen i vår tid, som vissa verkar må bra av att hålla upp, är den fula, den med det sönderfallande samhället. Och den kan bli riktigt farlig. För ser vi inte de verkliga problemen där bakom tar vi inte itu med dem. Och ser vi inte det som går bra kan vi inte lära något av det heller. Till slut blir vi lika lurade som (kanske) Katarina den Stora en gång.
[ Läs mer: Frida Park: Ska KD i framtiden driva assimilationspolitik? ]