Gästkrönikor

Kriget i Ukraina visar behovet av en värderenässans

Jag tror att vi behöver rikta vårt tänkande mot Den Högste, för att inse vår egen litenhet, skriver Alf Svensson.

Alf Svensson, Gästkrönika

Är det inte dags att vi i vårt land drar i gång ett djuplodande demokratiresonemang? Djuplodande! Själv tror jag att människovärdet och därmed demokratin har en, som man kan kalla det, metafysisk dimension.

Det är ingen nobelpristagare eller något vetenskapligt forskningsinstitut som har uppfunnit respekten för människovärdet. Så, varifrån kan vi, för våra barns och barnbarns framtid, hämta inspiration för att främja och värna en demokratisk livssyn?

Vi vet att ett genuint jämställt och jämlikt demokratiskt leverne aldrig kommer att existera. Det finns ju inga perfekta människor! Men viljan och kraften att sträva åt rätt håll, tror vi att den kan undervisas fram eller att den är genetiskt medfödd?

Nu när kriget i Ukraina dödar och lemlästar. Nu när miljoner ukrainare tvingas fly, fler än innevånarantalet i Sverige, hur påverkas respekten för människovärdet i omvärlden? Nu när Putin ljuger så världen bågnar, finns det då inte risk för att respekten för demokrati än mer anfräts och suddas ut runt om i länder? Nu när religionsfrihet och yttrandefrihet snörps och till och med trakasseras, borde det väl vara hög tid att restaurera samhällets viktigaste värderingar. Alla politiska partier och ännu flera opinionsbildare talar och skriver om “människovärdet”. Att detta är okränkbart och universellt.

Trodde man verkligen, alla dessa i den intellektuella kultureliten, att man inte behövde ersätta en bortsprängd värdegrund med några andra bärande grundbalkar?

—  Alf Svensson

Vad menar vi egentligen med allt tal om “människovärde” och om “demokrati”? Tror vi att demokratin garanterar respekten för människovärdet eller är det respekten för människovärdet som står för demokratin? Begreppen är sammanflätade och odelbara, eller hur? Men varifrån kommer dessa begrepp? I vad har de sina rötter?

Under svenskt 1960-tal skulle de värderingar som varit grundläggande i generationer rensas ut. Religionens tid var förbi. De starkaste krafterna, opinionsmässigt, skulle få folk att vända ryggen åt allt som inte kunde placeras in i materialistiska fack. Familjens roll var till ända. Skolan skulle vara etiskt neutral och objektiv. Människan själv, inte något annat, var alltings mått.

Självklart hade Ingmar Hedenius, Herbert Tingström, Victor Svanberg, Barbro Backberger etcetera rätt att hävda att “Gud är död”. Givetvis kunde skolpolitikern och författaren Stellan Arvidson förfäkta att kommunisterna och ateisterna i Östtyskland stod för den skolpolitik som skulle vara mönsterbildande för Sverige, när nu skolan frikopplades från sin vedertagna värdegrund.

Man hade rätt att kraftsamla för att riva bort vad vi allmänt kallat “de kristna grundvärdena”. Men trodde man verkligen, alla dessa i den intellektuella kultureliten, att man inte behövde ersätta en bortsprängd värdegrund med några andra bärande grundbalkar? Trodde man på Objektiviteten som basfundament och Förnuftet som ledstjärna för demokrati och okränkbart människovärde? Eller menade man att de politiska ismerna skulle bistå med nödvändiga hörnstenar för demokrati och respekt för människovärde?

Sekulariseringen är en verklighet. Men jag tror att vi behöver rikta vårt tänkande mot Den Högste, för att inse vår egen litenhet. Risken är annars att vårt tal om demokrati och respekt för människovärdet enbart blir en retorisk fernissa. Allt medan maktfullkomligheten kliver över nationsgränser och trampar ner folkviljan. Det är dags för en värderenässans.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig