Gästkrönikor

För första gången vet jag inte vad jag ska rösta på

Politiker måste hålla tassarna borta från det innersta rummet, skriver Edel Irén Lappin.

Almedalsveckan är slutligen över, men för första gången vet jag inte vad jag med gott samvete ska rösta på i valet. Alla partier låter likadant i vissa frågor: de är känsliga för trender och breda svängningar i samhället i stort. Många av frågorna jag bryr mig om verkar i stället ha glömts bort. Studier visar att vi har ett läge där väljarna blivit mer rörliga och där allt färre röstar utifrån sin religiösa övertygelse.

Som blivande teolog brukar jag försöka hålla politiken på armlängds avstånd. (Det har inte alltid lyckats så väl, jag har genom åren blivit indragen i allt möjligt som rör det politiska). Men även teologer har rösträtt.

Att hålla politiken på armlängds avstånd kan dessutom räknas som en kristen princip. Som Jesus beskriver det: “Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud”. Men samtidigt finns det en annan sida av myntet: politiken behöver vara sådan att den håller sig på armlängds avstånd.

Att hålla politiken på armlängds avstånd kan dessutom räknas som en kristen princip.

—  Edel Irén Lappin

Alltså behöver politikerna visa att de inte tänker lägga sig i civilsamhället för mycket. Just nu går politiken åt fel håll på det området, hos båda blocken. Både Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna vill utöka den statliga makten på olika plan. De andra partierna följer dem hack i häl.

Från kristet håll finns det fog för oro över dessa tendenser. Vi ser tecken på hur staten allt mer vill lägga sig i hur religiösa samfund bedriver sin verksamhet. Rösterna för förbudet mot religiösa friskolor blir allt fler; religiös uppfostran likställs med “indoktrinering”. Liknande tankegångar utgör grunden för Sveriges stränga förbud mot hemskola. Nyligen ville man dessutom stärka lagstiftningen för omhändertagande av barn, baserat på ett fall där föräldrar hade valt en alternativ livsstil på grund av religiös övertygelse.

Det är auktoritära tendenser, som återfinns i sin mest renodlade form i Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. De liberala partierna då? De säger sig vilja minska statens makt, men även de står i vägen i frågor som rör kristna. De vill införa ett totalförbud mot kristna friskolor och är generellt ganska fientligt inställda till religion över lag.

Det finns alltså få alternativ att rösta på som försvarar kristna intressen, oavsett om man är kristen höger eller kristen vänster. Det kanske är ett skäl till att kristna inte längre röstar i enlighet med sin religiösa tillhörighet i samma utsträckning. Politikerna lyfter inte frågor som är viktiga för dessa grupper.

Politiken är viktig för att skydda områden dit politiken inte når. En politik som håller sig längre bort ger större utrymme för människor att vara medmänniskor mot varandra. Det har kyrkor bidragit med i alla tider. Jag hoppas att politiker kan fortsätta låta dem göra det.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig