Gästkrönika
För den som är bränd på känslostormar kan mässa och liturgi skänka vila
Det ligger något trotsigt i att i stället för att sträva efter det som är nytt och inne, så rör man sig till det traditionella, till något större och beständigare, skriver Victoria Vasquez.
En krönika av Victoria Vasquez, doktorand i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet.
Malina Abrahamsson
I Frikyrkopoddens avsnitt Kyrkofädernas intåg i frikyrkan kallar Magnus Malm det för en ”överlevnadsfråga” för frikyrkan att hon närmar sig ”den allmänkyrkliga mittfåran”. Uttalandet går att problematisera, vilket också gjorts genom debattartiklar i Dagen. Det behöver dock inte innebära att frikyrkan måste överge det ”distinkt frikyrkliga” som exempelvis synen på det allmänna prästadömet eller sin baptistiska dopsyn. Däremot är det viktigt att försöka förstå vad det är som drar frikyrkliga, och kanske särskilt unga vuxna, till de historiska kyrkorna och dess liturgi, eftersom det kan säga oss något om den egna kontexten.
