24 september 2021

En tidning på kristen grund



Ledarkrönikor

Fredrik Wenell: Pappas tro höll ända in i döden

Upprättelse kan se ut på många olika sätt

Fredrik Wenell, krönika
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

I helgen var jag hemma i mitt barndomshem och hälsade på mamma. Vi började samtala om mitt första levnadsår. Samtidigt som mina föräldrar tog hand om mig bodde det en tilltufsad medmänniska i vårt hus. Han hade problem med alkohol och levde ett hårt liv. Jag blev då påmind om vad min mamma och pappa lärt mig om vad som är viktigt i livet.

Pappa arbetade den största delen av sitt liv som bankman på den lilla ortens stora bank. Han var också aktiv inom Kristen Demokratisk Samling och äldstebroder i ortens Pingstförsamling. Pappa hade den inte helt politiskt korrekta uppfattningen att tron gällde hela livet. Han lämnade inte tron hemma när han gick till jobbet som inlåningschef.

Han sa ofta att det finns två sorters människor som har problem med pengar: De som har för mycket och de som har för lite. De som bodde hos oss i olika perioder hade för lite och de hamnade därför på pappas kontor. Han såg dem inte som bankärenden utan som människor i behov av Guds barmhärtighet. Det var därför det ibland bodde sargade medmänniskor hemma hos oss.

Han såg dem inte som bankärenden utan som människor i behov av Guds barmhärtighet.

—  Fredrik Wenell

Han hade knappt hunnit fylla 55 år när de upptäckte en cancertumör i hans kropp. Den började i tjocktarmen. På grund av en sen och felaktig diagnostisering spred den sig efter några år till levern. Trots det levde han med en orubblig tro på att Gud skulle hela honom. Hans helande skulle leda till människors omvändelse. Det var han övertygad om. Och därför skrev han brev till vänner under sin sjukdomstid där han berättade om varför de behövde Jesus. Han var övertygad om när Gud hade helat honom skulle det bli det avgörande vittnesbördet i deras väg till tro.

I somras var det 15 år sedan min pappa dog. Han blev 61 år.

Det visade sig att pappa hade efterlämnat en pärm med mitt namn på. Mamma tog fram pärmen när pappa hade dött. Jag, den äldste sonen, fick en pärm full av praktiska instruktioner om hur jag skulle göra tiden efter hans bortgång. Det stod saker som: Vart permobilen skulle lämnas, vem på banken han hade förberett att göra bouppteckningen och hur han önskade begravningen. Brevet började: “När du läser det här brevet har jag flyttat hem till Jesus.” När jag under tårar läste insåg jag hur stark hans tro varit. Han hade levt med vetskapen om att han inte nödvändigtvis skulle bli helad, men oavsett utgång vakade Gud överallt och i allt. Det var en tro som höll in i döden.

Många av dem som hade fått ett brev från min pappa var på hans begravning. Där fick de höra vittnesbördet som en tro som omfattar allt och bär genom hela livet. Till min stora glädje fick jag i helgen höra att mannen som bott hos oss mitt första levnadsår har fyllt 80 år och lever ett bra liv.

Upprättelse kan se ut på många olika sätt.


Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Ledarkrönikor