17 september 2021

En tidning på kristen grund



Ledarkrönikor

Pandemin gör stuprörseländet tydligt

Elisabeth Sandlund, ledarkrönika
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Det har gått tio år nu, men minnet har inte bleknat. Min gamla mammas demens hade blivit allt mer påtaglig för oss i familjen men förnekades med all kraft av henne själv. Det bar sig dock inte bättre än att hon fick sådana ryggsmärtor att hon blev inlagd på geriatrisk avdelning ett par veckor där läget blev uppenbart. Hon blev bättre i ryggen och skulle skrivas ut. Min bror och jag kallades till utskrivningssamtal där också en biståndsbedömare från kommunen deltog.

En stor del av samtalet bestod av att arbetsterapeuten i detalj, med många ord och under lång tid, beskrev exakt hur det gick till när min mamma skulle ta på sig kläder. “Si och så gör hon med strumpan, så här går det med behån.” Biståndsbedömaren nickade och antecknade. När vi kom ut frågade jag min bror som har ett långt yrkesliv i landstingets tjänst: “Varför sa arbetsterapeuten inte rakt på sak som det är, att mamma behöver hjälp med att klä sig?” För honom var svaret självklart: “Det fattar du väl, landstinget får ju inte tala om för kommunen vilka insatser som behövs. Det måste biståndsbedömaren själv dra slutsatser om.”

I ett samhälle där beslutsfattare håller sig strikt till sitt område och inte får, vill eller vågar överskrida gränserna hamnar individen i kläm.

—  Elisabeth Sandlund

Ett trivialt exempel – men det belyser ett stort och övergripande problem. Dagens ledarredaktion försökte belysa det för ett antal år sedan i vår serie om Stuprörssverige, ett samhälle där beslutsfattare håller sig strikt till sitt område och inte får, vill eller vågar överskrida gränserna och där individen hamnar i kläm.

Ibland får stuprören konsekvenser på, bokstavligt talat, liv och död. Just på äldreomsorgens områden byggdes de upp genom den så kallade Ädelreformen för snart trettio år sedan när kommunerna tog över ansvaret från landstingen. Tanken var som så ofta god. Det är inte en sjukdom att bli gammal och inte heller den som kräver mycket stöd och hjälp hör hemma inom sjukvården. Det gick så långt att kommunerna förbjöds att anställa läkare med särskilt ansvar för dem som flyttat in på äldreboenden.

Läs mer: Elisabeth Sandlund: Vi behöver mer palliativ vård – inte mindre

Men nu har coronapandemin med brutal tydlighet avslöjat medaljens baksida. Stuprörstänkandet är inte den enda men en viktig förklaring till de skyhöga dödstalen i farsotens inledningsskede på äldreboendena. Där ska ingen sjukvård bedrivas. Alltså fanns ingen möjlighet att låta den vars lungor sviktar få ett tillskott av syrgas, ja inte ens att ta reda på om det behövs eftersom oximetrar – ett inte särskilt komplicerat mätinstrument som var och en kan köpa för några hundralappar i närmaste teknikbutik – är portförbjudna.

Den briljante undersökande journalisten Maciej Zaremba har i DN visat hur illa ställt det var i Region Stockholm och övertygande motbevisat regionens företrädare som hävdar att han far med osanning. Fler avslöjanden kommer säkert i framtiden. Pandemin har tydliggjort mycket – också stuprörssamhället.






Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Ledarkrönikor