Sorgligt att diskussioner om kyrkan inte kan föras med respekt

När jag vaknade i söndags morse hade jag en klump i halsen. Nej, det var inte corona, inte ens en banal höstförkylning. Det var en klump som bestod av lika delar oro och sorg. Oro över hur det skulle gå i kyrkovalet. Och sorg över hur valkampanjen urartat.

Hur valet avlöpte vet vi nu, så den oron har släppt. Ovisshet är värre än vetskap. Allt gick inte som jag hoppats men för egen del är jag glad över att Frimodig kyrka behöll sitt mandat i Stockholms stift. Det innebär att jag, om inget oväntat sker i den slutliga sammanräkningen när personkryssen beaktas, får behålla min plats i kyrkomötet i fyra år till. Annars hade det varit snopet att avstå att skriva om kyrkovalet på ledarplats och få överlåta det till kollegerna, som skött uppgiften med den äran.

[ Frida Park: Kyrkovalet är en tragikomisk sängkammarfars ]

Men sorgeklumpen är kvar. Den är både personlig och generell. Under årens lopp har jag lärt känna många kolleger i andra medier och kommit att respektera dem, till och med tycka om dem, även om vi har olika uppfattningar i mycket, rent av nästan allt. Vi har suttit tillsammans i studion i Godmorgon Världens journalistpanel på söndagsmorgnarna och munhuggits för att glatt småprata på vägen ut ur Radiohuset. Vi har pucklat på varandra med gott mod i debatter, med skarpa argument men utan personangrepp. Precis som det ska vara i ett demokratiskt samhälle.

I valkampanjen har alla hämningar gett vika. Min nomineringsgrupp – och andra – har smetats ned med allehanda tillmälen. Vi har utmålats som odemokratiska kopior av Trump och Orban och fått höra att vi utgör “ultrahögern”. Jag vet att det är sådant man tar till när sakargumenten inte räcker. Men det gör ont i själen ändå. Att attackerna inte gav utdelning i valresultatet är ingen tröst, även om skadeglädjen försöker sticka upp sitt ludna huvud.

Kvar lämnas den svenska allmänheten med en bitter eftersmak

—  Elisabeth Sandlund

Min egen bedrövelse är en sak. Det är mycket värre med de generella effekterna. Mediernas intresse för kyrkovalet har varit exceptionellt stort detta år med nyhetsartiklar, debatter och ledartexter i varenda upptänklig tidning och kanal. Nu inleds en närmare fyra år lång dvalaperiod tills det är dags igen år 2025. Valresultatet noterades visserligen, men utan större åthävor. Kvar lämnas den svenska allmänheten, vare sig de är medlemmar i Svenska kyrkan eller inte, vare sig de har en kristen tro eller inte, vare sig de är nyfikna på vad kyrkorna kan erbjuda eller inte, med en bitter eftersmak.

[ Kritik mot kyrkovalet: Så här styrs kyrkan i diktaturer ]

“Med er är det annorlunda”, säger Jesus i Lukasevangeliet. Om det bara vore så väl! Om kyrkliga angelägenheter kunde diskuteras sakligt och skarpt men utan övertoner, hätskhet och hat. Då skulle vi vara ett föredöme för världen och dra människor till kyrkorna och den kristna tron. Att den chansen gått oss ur händerna är den riktigt stora sorgen.