Ledarkrönikor

Var går gränsen för autonomin?

Elisabeth Sandlund: Om självbestämmande är högsta värde – varför ska den som står på broräcket övertalas att ge livet en chans?

Författaren och dramatikern Stina Oscarson var nyligen gäst i podden Dagens människa. Hennes berättelse om hur hennes anorexi gjorde att hon blev tvångsintagen för psykiatrisk vård berörde. Och strax efter startade publiceringen i SvD av en brevväxling mellan henne och tidningens ledarskribent Maria Ludvigson, en diskussion som har genererat ett antal inlägg. Stina Oscarsons fråga, “Är det rätt att mot en vuxen människas vilja låsa in henne för att ge henne vård?” besvarar både hon och Maria Ludvigson med ett nej. Andra, bland annat SvD-medarbetaren Josefin de Gregorio, hävdar däremot utifrån egna erfarenheter att möjligheten att själv bestämma måste ha gränser, att tvång kan rädda liv.

Ja, var går gränsen? När måste den autonomi som vi normalt värnar vika för andra syften? Eller måste självbestämmandet alltid sättas i första rummet? Det är inga enkla frågor, inget som lämpar sig för tvärsäkra svartvita påståenden.

Vad är det då som ger mig rätt att neka min vuxna dotter att köpa geléråttor, chokladbananer och färgglada fiskar när hon vill?

—  Elisabeth Sandlund

Det är alldeles uppenbart att en stor del av problematiken i Stina Oscarsons fall handlar om att hon inte fick den vård hon behövde under sin mardrömsliknande sjukhusvistelse. Inlåsning av människor mot deras vilja borde rimligen vara parad med ett åtagande att ge dem den hjälp de behöver med goda resurser och hög kvalitet. Och så ser det inte ut.

Men även om all psykiatrisk vård över hela landet skulle vara den bästa tänkbara – är det ändå rätt att, i bästa välvilja, sätta sig över en människas egen vilja? Särskilt om det handlar om en beslutskapabel person som tydligt kan artikulera sin ståndpunkt: Jag vägrar.

Som sagt, det är inte svartvitt. Och det exempel som följer haltar förstås. Men om autonomin är det viktigaste av allt – vad är det då som ger mig rätt att neka min vuxna dotter att köpa geléråttor, chokladbananer och färgglada fiskar när hon vill och hänvisa henne till den regel som i vanliga fall gäller små barn: Det är lördag som är godisdag.

Ulrika har en intellektuell funktionsnedsättning och är inte beslutskapabel i alla frågor. Som god man och mamma har jag genom åren tvingats göra ett antal viktiga val för hennes räkning som i hög grad påverkar hennes liv, sådant som var hon ska bo och vilken daglig verksamhet hon ska “jobba” på. Men när det gäller godisinköp har hon lika god förmåga som vem som helst att fatta egna beslut och att artikulera dem, ibland med stor kraft. Ändå sätter jag mig ständigt över hennes vilja. Värre än så, jag kräver att personalen på hennes gruppboende följer samma regel.

Godis på en tisdag handlar inte om liv eller död. Det kan däremot psykiatrisk vård göra. Om människans egen vilja är allenarådande i alla lägen – varför ska den som står på broräcket övertalas att kliva ner och förmås att ge livet en chans?

Fler artiklar för dig