Att få betyda något betyder allt

På den socialdemokratiska partikongressen för ett par veckor sedan talade Magdalena Andersson om vikten av att ställa krav på personer som får bidrag från stat och kommun för att klara livhanken. Studier eller jobb ska det handla om. Och, framhöll hon med kraft, det ska vara på riktigt, inte någon “pysselsättning”.

Visst kan det låta hårt och okänsligt. Men man kan vända på kuttingen och tänka att detta också innebär krav på det allmänna att se till att det finns meningsfulla uppgifter även för den som är ny i Sverige, inte behärskar språket särskilt väl eller av andra orsaker inte på egen hand kan skaffa sig försörjning. Då blir det allt annat än kärlekslöst.

[ Elisabeth Sandlund: Viktiga värden kan gå förlorade när S vill ta tillbaka kontrollen ]

Nyckelordet är “meningsfullt”. Vill vi att människor ska integreras i samhället och växa som individer måste vi ge dem chansen att få betyda något för andra och för hela samhället, nu på en gång eller, om det handlar om studier, i framtiden.

Det gäller verkligen inte bara människor som har kommit till vårt land för att skapa en ny, tryggare och bättre tillvaro för sig och sina familjer. Jag ser det på nära håll. Min dotter Ulrika med det vi numera kallar en intellektuell funktionsnedsättning bytte nyligen jobb. Det är det många 38-åringar som gör utan större dramatik. Men för henne var det ett stort steg och ett beslut som jag som god man tog för hennes räkning.

Nyckelordet är “meningsfullt”

—  Elisabeth Sandlund

I Ulrikas fall handlar det inte om betalt lönearbete. Hon lever på sjukersättning från Försäkringskassan och en liten slant per dag från kommunen som uppmuntran för att hon är närvarande på sin dagliga verksamhet.

Det var inget allvarligt fel på hennes förra “arbetsplats”. Personalen ville väl och hon trivdes utmärkt. Men det hon ägnade sina dagar åt var just sådant som Magdalena Andersson skulle kalla “pysselsättning”, allehanda trevliga aktiviteter av de slag som vi andra gör på fritiden. När jag frågade mig själv om jag verkligen ville att min dotters tillvaro skulle se ut på det viset i 30 år till blev svaret nej.

[ Regeringsombildning kan försena regler för kyrkorna ]

Jag började leta efter något annat. Det var inte utan svårigheter. Men vi fick napp hos en anordnare vars utgångspunkt är att alla ska få utföra ett meningsfullt arbete till hundra procent av sin individuella kapacitet och när Ulrika fann sig väl till rätta under en praktikvecka tackade vi ja.

Nu har det gått drygt tre månader sedan jobbytet. Personalen på boendet berättar att hon är jublande glad på morgnarna och lika lycklig när hon kommer hem. Jag märker att hon rör sig bättre, eftersom flera av arbetsuppgifterna, skräpplockning till exempel, kräver fysisk aktivitet. Och ber jag henne om en tjänst är sannolikheten mycket större nu än tidigare att svaret blir ja. Hon har helt enkelt tagit ett språng i sin utveckling. Att få betyda något betyder allt.