Ledarkrönikor

Kristen underhållning är inte evangelium

Fredrik Wenell: Det har skett en långsam glidning från allvar till njutning

Fredrik Wenell, ledarkrönika
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.

Året var 1982 och Larry Norman hade konsert i Pingstkyrkan i Jönköping. Det var dags för sista låten. Den handlar om att när Jesus kommer tillbaka kommer en del lämnas kvar medan andra får följa med. Det är naturligtvis tänkt som ett sätt att få människor att omvända sig. För vem vill lämnas kvar?

Men publiken applåderar i stället taktfast och vill höra ett extranummer. De har ju precis avnjutit en konsert med en av sina favoritartister. De hade helt enkelt kommit för att bli underhållna och förväntade sig inte ett extranummer med beskrivning av hur tiden på jorden kommer bli efter uppryckandet utan hellre ytterligare några bra låtar.

Man ska inte underskatta populärkulturens möjlighet att förmedla budskap av båda ytligare och djupare karaktär, men det finns ändå något karaktäristiskt i den här händelsen som Örebromissionens tidning, Missionsbaneret, rapporterade om när det begav sig.

Jag är uppvuxen på 1980-talet och ordnade bussresor till den kristna musikfestivalen Scandinavium för att så många som möjligt skulle kunna vara med om årets händelse för den kristna ungdomen i Sverige. En helkväll i korridoren, köpa kristen merchandise och lyssna på kristna artister. Nyckelordet är “kristen” och skapade ett kollektiv av oss.

Spiken i kistan för den kristna musiken som en egen genre kom nog 1988.

—  Fredrik Wenell

Häromdagen lät jag min dotter lyssna på musik som snurrade på min vinylspelare i tonåren. Vi slogs båda av hur tydliga texterna var, precis som Normans. De handlade mest om kampen mellan olika makter och om att vara soldat i Guds armé, men hur landade texterna i våra vardagsliv?

Många kristna band reagerade och började med dubbelbottnade texter som beskrev ett “du” som kunde syfta på Gud - eller på en partner. Musiken skulle bli mer tillgänglig så att radiokanalerna ville spela dem och för människor som inte var troende.

Spiken i kistan för den kristna musiken som en egen genre kom nog 1988 när Freda’ vägrade ta emot en Grammis för årets bästa kristna skiva. De ville helt enkelt inte betraktas som ett kristet band. Musik kunde enligt dem inte vara kristen. Bara människor.

Lyckan var därför stor när favoritbandet Edin-Ådahl vann melodifestival med Som en vind 1990. Äntligen hade den kristna musiken blivit en del av finrummet, eller Melodifestivalen i alla fall, trodde vi. Men den kristna musikscenen har långsamt omvandlats och någon genre med beteckningen kristen har inte fått något bredare genomslag i Sverige.

Mycket har skett sedan dess. Musiker med kristen bekännelse har i dag gjort tron till den centrala punkten runt vilket allt roterar. Det handlar om smärta, glädje, kärlek, hopp, kampen och återkomsten där Jesus är närvarande mitt i allt som sker, inte bara i en speciell kristen sfär. Det är kristet för att tron får kasta ljus över allt som sker i livet.

Det är en musik som landar mitt i våra liv.

Fredrik Wenell

Fredrik Wenell

Fredrik Wenell är ledarskribent på Dagen sedan hösten 2020.

Tycker du att det här behöver läsas av fler?

QR-kod för Swish-numret. Att den kristna rösten i samhällsdebatten är viktig?
Hjälp oss att nå längre genom att swisha en valfri summa till DagenVision.
Swishnummer: 123 427 57 07 – märk din gåva DagenVision.
Vill du veta mer om DagenVision?
Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig