Ledarkrönikor

Tidegärden och ishockey har mycket gemensamt

Jag märkte hur min längtan hade omformats, skriver Fredrik Wenell

Fredrik Wenell, ledarkrönika

Det är några år nu sedan jag upptäckte att min vilja hade förändrats. Jag och min familj hade haft som vana att gå till söndagarnas gudstjänst. Det var inte av tvång utan för att vi ville det. Vi behövde påminnas om att hela tiden skilja det viktigaste från det viktiga. Gudstjänsten hjälpte oss med det. Det var därför inte ofta vi uteblev från den gemensamma lovsången, bönerna, bibelläsningen och samtalen vid kyrkkaffet. Men min inre längtan förändrades sakta men säkert när min son började spela ishockey.

Jag gillar idrott och inte minst den fartfyllda sporten på is. Tidigare hade det varit lätt att prioritera gudstjänsten men allt eftersom sonens hockeyspelande tog mer tid fick jag fler vänner och uppdrag i föreningen. Jag skötte tidtagningen, skrev protokoll, stod i kiosken, var cupgeneral och naturligtvis snackade med vännerna på läktaren. Det är och var ett viktigt socialt sammanhang både för mig och för min son. Det kändes inte alls som en börda att skjutsa arton mil tur och retur Surahammar en torsdagskväll i januari. Jag fick ju se sonen spela hockey.

Vi ska inte förakta rutiner utan använda dem för att forma en längtan efter Gud.

—  Fredrik Wenell

Det var inte svårt att motivera varför vi borde vara där. Jag behövde samtalen och sammanhanget – sedan var det också inspirerande att se killarnas och tjejernas utveckling. Som en bonus gjorde jag och sonen något tillsammans. Det kändes som om jag behövde det.

En dag upptäckte jag att vanan att gå på gudstjänst inte längre var lika lätt att motivera. Det var något annat som drog i mig. Något annat hade tagit tag i hjärtat och format en längtan som gjorde det enklare att välja bort tillbedjan i kyrkan mot protokollskrivande i en kall ishall. En långsam förändring hade skett genom byte av vanor.

Det är slående hur sällan förändring kommer inifrån utan snarare från vanor som vi låter oss vara en del av. Delaktigheten i ungdomshockeyn förändrade mina prioriteringar långsamt, nästan utan att jag märkte det formades en ny vilja i mig. Men vanor sätter sig tydligen djupt. Som Tidegärden har gjort i mig.

Tidegärden var under flera år min vardagliga vana, men sedan ett tag tillbaka hade jag förändrat morgonrutin. I morse när jag som vanligt gick min morgonpromenad märkte jag hur mycket jag saknat att be Tidegärden. Det fanns en kvardröjande längtan trots att jag ändrat morgonvana. Något fattades mig.

Vi ska inte förakta rutiner utan använda dem för att forma en längtan efter Gud. Vanor sätter sig nämligen i våra kroppar så att de formar hjärtat som i sin tur skapar den längtan som drar oss och styr vår vilja. Var därför noga med vilka vanor som du låter forma din längtan.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig