Kyrkan behöver bli mer som Friskis och svettis

Som pastor och teolog funderar jag ständigt på vad det innebär att vara församling i en tid som vår. En sak som är kännetecknade för vår tid är enligt forskare att alla ideologier, religioner och åskådningar har samma möjlighet att komma till tals i samhället. Det gör att alla har möjlighet att motivera sina hållningar. Det är mycket kort sammanfattat vad många forskare benämner som ett postsekulärt samhälle

Stämmer det? Har alla samma chans att göra sin röst hörd?

Är det inte snarare så att det bara är vissa former som passar med den just nu rådande normen som ges utrymme? Fältet för vad som får tänkas och tyckas är inte brett, och många kristna upptäcker att de är i minoritet. På arbetsplatsen, bland vänner och på fritiden är det inte alls självklart att den kristna tron har en given plats.

När jag var pastor i Malmö i början av 2000-talet var det i alla fall så. Vi var en liten minoritet på vilken plats vi än befann oss. Hur är vi församling i en sådan tid och på sådana platser?

För i slutänden är det människor som gör att vi blir motiverade och känner oss hemma.

—  Fredrik Wenell

Kanske borde kyrkan bli mer lik Friskis och svettis? I ett av mina otaliga försök att få i gång regelbunden träning sökte jag mig till dem. Det fina med deras träning att det är för vanliga människor och att det finns en mängd olika träningsmetoder. Något för alla helt enkelt.

På Friskis och Svettis finns en kärngrupp av människor som är delaktiga och bygger en gemenskap med ett tydligt syfte och mål – regelbunden och varierad träning. Det finns inget hotande eller tvingande utan det bygger helt på den egna viljan och engagemanget. Men den regelbundna träningen blev det inget av denna gång heller.

För egen del hade jag inget att klaga eller skylla på. Friskis och Svettis hade gett mig chansen. Inte ens den öppna och inkluderande gemenskapen hjälpte mig. Vad saknades?

[ Många åsikter om man måste gå i kyrkan som kristen ]

Jag lät mig inte bli en del av Friskis och Svettis gemenskap eller det stöd av verkliga människor som fanns på varje anläggning. Det fanns allt för mycket som drog mig bort. För i slutänden är det människor som gör att vi blir motiverade och känner oss hemma. Det räcker helt inte med bara en egen inre drivkraft utan för de allra flesta är det relationen till andra personer som gör att regelbundenheten uppstår. Och detsamma gäller motsatsen – människor kan få oss att ge upp trots att det egentligen svarar på vår djupaste längtan. Vi behöver dela våra berättelser och lyssna på andras i en gemenskap med ett gemensamt mål.

Målet för en kristen församling är självklart att ära och tillbe den treenige Guden. I den gemenskapen får den kristne sin motivation. Den sortens församling drömmer jag om i en postsekulär tid där det inte är självklart att tro.

[ Pastor: Man kan utmana mer än vad man tror i predikan ]