Ledarkrönikor

Nödrop från kristna syskon måste bli hörda

Signalpolitik gör dem som redan bor här till offer

Elisabeth Sandlund, ledarkrönika

De står utanför riksdagshuset. De ordnar manifestationer. De är våra syskon som kommit till Sverige från Iran. Då var de muslimer, nu är de kristna. “Förföljelse i hemlandet. Utanförskap här” står det på skyltarna. (Formuleringen är snärtigare på engelska: “Persecution at home, exclusion here”). Risken är stor att ingen hör, att deras nödrop drunknar i allt annat elände – Rysslands hänsynslösa övergrepp på Ukraina, den hotande hungerkatastrofen på många håll i världen, klimatkrisen, säkerhetsläget för vårt eget land, den eskalerande gängkriminaliteten …

Listan på viktiga frågor som fyller våra sinnen kan göras lång. Men det gör inte läget bättre för denna grupp, där varje individ har sin egen historia. Många, om än inte alla, har lärt sig svenska. Inte så få har lyckats skaffa sig jobb som gör att de försörjer sig och betalar skatt. Några har barn som är födda här och som har svenska som förstaspråk.

Gemensamt har de förhoppningen att svenska myndigheter – Migrationsverket och migrationsdomstolarna – ska ta deras situation på allvar, tro dem när de berättar om sina kristna tro och visar intyg om bekännelse, dop och aktivitet från sina församlingar, inse att deras liv är hotade om de tvingas återvända till Iran och ge dem chansen att inte bara få leva i trygghet i ett land med religionsfrihet utan också vara med om att bygga det svenska samhället.

En färsk opinionsundersökning som DN låtit Ipsos göra visar att inställningen i flyktingfrågan blivit något mindre restriktiv. Beträffande människor som flyr från kriget i Ukraina anser så mycket som två tredjedelar av svenska folket att vi ska ge så många som möjligt skydd. När frågan ställs i generella termer, oberoende av ursprungsland, är det nu 51 procent mot 59 procent för ett år sedan som svarar att vi bör ta emot betydligt eller något färre flyktingar än i dag.

Låt oss hoppas att trenden håller i sig. Men ännu bättre skulle det vara om beslutsfattare och myndigheter kunde inse behovet av att behandla de människor som redan finns ibland oss humanitärt. Och om allmänna opinionen kunde trycka på.

Det är ett cyniskt sätt att tänka, där de som sökt en fristad här blir offer för principens skull.

Det kallas ju för signalpolitik, åtgärder som genomförs inte bara för sin egen skull utan också (eller främst) för att sända budskap till omvärlden. När det gäller flyktingpolitiken är avsikten att göra tydligt att det lönar sig dåligt att söka sig just till Sverige för att undkomma förföljelse och lidande i hemlandet eftersom nästan ingen får stanna. Det är och förblir ett cyniskt sätt att tänka, där de som sökt en fristad här – oftast för många år sedan – blir offer för principens skull. Det är inget annat än ovärdigt.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig